¹ Och ormen var listigare än all djur på jordene, som Herren Gud gjort hade, och sade till qvinnona: Ja, skulle Gud hafva sagt, I skolen icke äta af allahanda trä i lustgårdenom?

² Då sade qvinnan till ormen: Vi äte af de träs frukt, som är i lustgårdenom;

³ Men af frukten af det trät, som är midt i lustgårdenom, hafver Gud sagt: Äter icke deraf, och kommer icke heller dervid, att I icke dön.

⁴ Då sade ormen till qvinnona: Ingalunda skolen I döden dö.

⁵ Förty Gud vet, att på hvad dag I äten deraf, skola edor ögon öppnas, och I varden såsom Gud, vetandes hvad godt och ondt är.

⁶ Och qvinnan såg till, att trät var godt att äta af, och ljufligit uppå se, och att det ett lustigt trä var, efter det gaf förstånd; och tog utaf fruktene, och åt, och gaf desslikes sinom man deraf, och han åt.

⁷ Då öppnades bägges deras ögon, och de vordo varse, att de voro nakne; och de bundo tillhopa fikonalöf, och gjorde sig skörte.

⁸ Och de hörde Herrans Guds röst gångandes i lustgårdenom, då dagen svalkades; och Adam undstack sig, med sine hustru, för Herrans Guds ansigte, ibland trän i lustgårdenom.

⁹ Och Herren Gud kallade Adam, och sade till honom: Hvar äst du?

¹⁰ Och han sade: Jag hörde dina röst i lustgårdenom, och fruktade mig, ty jag är naken, derföre undstack jag mig.

¹¹ Han sade: Ho hafver låtit dig förstå, att du äst naken? Hafver du icke ätit af det trä, om hvilket jag dig budit hafver, att du deraf icke äta skulle?

¹² Då sade Adam: Qvinnan, som du till mig gifvit hafver, gaf mig af trät, så att jag åt.

¹³ Då sade Herren Gud till qvinnona: Hvi hafver du det gjort? Qvinnan sade: Ormen besvek mig, så att jag åt.

¹⁴ Och Herren Gud sade till ormen: Efter du detta gjort hafver, förbannad vare du öfver allt det som lif hafver, och öfver all djur på markene; du skall gå på din buk, och äta jord i alla dina lifsdagar.

¹⁵ Och jag skall sätta fiendskap emellan dig och qvinnona, och emellan dina säd och hennes säd. Den samme skall söndertrampa ditt hufvud, och du skall stinga honom i hans häl.

¹⁶ Och till qvinnona sade han: Jag skall få dig mycken vedermödo, då du aflat hafver. Du skall föda din barn med sveda, och din vilje skall dinom manne undergifven vara, och han skall vara din herre.

¹⁷ Och till Adam sade han: Efter du lydde dine hustrus röst, och åt af trät, om hvilket jag dig böd och sade: Du skall icke äta deraf; förbannad vare marken för dina skull, med bekymmer skall du nära dig på henne i alla dina lifsdagar.

¹⁸ Törne och tistlar skall hon bära dig, och du skall äta örter på markene.

¹⁹ Du skall äta ditt bröd i dins anletes svett, till dess du varder åter till jord igen, der du af tagen äst; ty du äst jord, och till jord skall du varda.

²⁰ Och Adam kallade sine hustrus namn Heva, derföre att hon en moder är åt allom lefvandom.

²¹ Och Herren Gud gjorde Adam och hans hustru kjortlar af skinn, och klädde uppå dem.

²² Och Herren Gud sade: Si, Adam är vorden såsom en af oss, och vet hvad godt och ondt är. Men nu, på det han icke uträcka skall sina hand, och taga desslikes af lifsens trä, och äta, och lefva evinnerliga;

²³ Då lät Herren Gud honom utu lustgårdenom Eden, på det han skulle bruka jordena, der han af tagen var.

²⁴ Och dref Adam ut; och satte för lustgården Eden Cherubim, med ett bart huggande svärd, till att förvara vägen till lifsens trä.