¹ Då nu Abram nio och niotio år gammal var, syntes honom Herren, och sade till honom: Jag är Gud allsmäktig; vandra för mig och var fullkomlig.

² Och jag skall göra mitt förbund emellan mig och dig, och jag skall föröka dig svårliga.

³ Och Abram föll på sitt ansigte. Och Gud talade yttermera med honom, och sade:

⁴ Si, jag äret, och hafver mitt förbund med dig, och du skall varda en fader för mycket folk.

⁵ Derföre skall du icke mer heta Abram, utan Abraham skall vara ditt namn; ty jag hafver gjort dig till en fader för mycket folk.

⁶ Och skall göra dig ganska mycket fruktsamman, och skall göra folk af dig; skola ock Konungar komma af dig.

⁷ Och jag vill göra mitt förbund emellan mig och dig, och dina säd efter dig, i deras afkommandom, att det skall vara ett evigt förbund, så att jag skall vara din Gud, och dine säds efter dig.

⁸ Och skall gifva dig, och dine säd efter dig, det land, der du en främling uti äst, nemliga, det hela landet Canaan, till evig besittning; och skall vara deras Gud.

⁹ Och Gud sade yttermera till Abraham: Så håll nu mitt förbund, du, och din säd efter dig, i deras afkommandom.

¹⁰ Och detta är förbundet, som I hålla skolen, emellan mig och dig, och dina säd efter dig: Allt det mankön ibland eder är skall omskäras.

¹¹ Men I skolen omskära edars kötts förhud. Det samma skall vara ett tecken till förbundet emellan mig och eder.

¹² Hvart och ett piltebarn, då det är åtta dagar gammalt, skolen I omskära i edra afkommander. Sammalunda hvar och en tjenare, hemma födder eller köpter, eller eljest främmande, och icke af edro säd är.

¹³ Och så skall mitt förbund vara på edro kötte, till ett evigt förbund.

¹⁴ Och hvar något piltebarn icke varder omskoret i hans kötts förhud, hans själ skall utrotas utu hans folk, derföre att han mitt förbund icke hållit hafver.

¹⁵ Och Gud sade åter till Abraham: Dina hustru Sarai skall du icke mer kalla Sarai, utan Sara skall vara hennes namn.

¹⁶ Ty jag skall välsigna henne, och af henne skall jag gifva dig en son, hvilken jag skall välsigna, och folk skola varda af honom, och Konungar öfver mycket folk.

¹⁷ Då föll Abraham på sitt ansigte, och log, och sade i sitt hjerta: Skulle mig, som hundrade år gammal är, födas en son? Och Sara, som niotio år gammal är, skulle föda?

¹⁸ Och Abraham sade till Gud: Ack, att dock Ismael måtte få lefva för dig.

¹⁹ Då sade Gud: Ja, Sara din hustru skall föda dig en son, hvilken du skall kalla Isaac; ty med honom skall jag upprätta mitt eviga förbund, och med hans säd efter honom.

²⁰ Dertill hafver jag ock bönhört dig om Ismael: Si, jag hafver välsignat honom, och skall göra honom fruktsamman, och föröka honom ganska svårliga; tolf Förstar skall han föda, och jag skall göra honom till mycket folk.

²¹ Men mitt förbund skall jag upprätta med Isaac, den Sara dig föda skall, på denna tidenom åt året.

²² Och som talet vardt ändadt, for Gud upp ifrån Abraham.

²³ Och Abraham tog sin son Ismael och alla tjenare, hemma födda och köpta, och allt det mankön var i hans huse, och omskar förhudena på deras kött, straxt på samma dagenom, som Gud honom sagt hade.

²⁴ Och Abraham var nio och niotio år gammal, då han omskar förhudena på sitt kött.

²⁵ Men Ismael hans son var tretton år gammal, då hans kötts förhud omskoren vardt.

²⁶ Allt på enom dag vordo de alle omskorne, Abraham och hans son Ismael;

²⁷ Och allt det mankön var i hans huse, både hemfödde tjenare och köpte, och eljest främmande; alle vordo de omskorne med honom.