¹ Och Abraham var gammal och väl ålderstigen: Och Herren hade välsignat honom i all stycke.

² Då sade han till sin äldsta hustjenare, den all hans tingest förestod: Lägg dina hand under mina länd;

³ Och svär mig vid Herran, himmelens och jordenes Gud, att du icke tager minom sone hustru af Canaans döttrar, ibland hvilka jag bor:

⁴ Utan far in uti mitt fädernesland, och till mina slägt, och tag minom sone Isaac hustru.

⁵ Tjenaren sade: Om så hände, att qvinnan icke ville komma med mig in i detta land, skall jag då låta din son komma dit i landet igen, dädan du kommen äst?

⁶ Abraham sade till honom: Vakta dig derföre, att du icke förer min son dit igen.

⁷ Herren himmelens Gud, som mig tog utu mins faders huse, och utu mitt födsloland, den med mig talat, och desslikes svurit och sagt hafver: Detta landet vill jag gifva dine säd; han skall sända sin Ängel framför dig, att du skall taga minom sone der hustru.

⁸ Hvar nu qvinnan dig icke följa vill; så äst du qvitt denna ed: Allenast låt icke min son komma dit igen.

⁹ Då lade tjenaren sina hand under Abrahams sins herras länd, och svor honom här uppå.

¹⁰ Så tog tjenaren tio camelar, af sins herras camelar, och drog åstad, och hade med sig af allahanda sins herras håfvor, och var uppe, och for till Mesopotamien till Nahors stad.

¹¹ Der lät han camelarna blifva utanför stadenom, vid en vattubrunn, om aftonen då qvinfolken plägade der komma och taga vatten,

¹² Och sade: Herre, mins herras Abrahams Gud, kom i dag emot mig, och gör barmhertighet med minom herra Abraham.

¹³ Si, jag står här när vattubrunnenom, och deras döttrar, som bo i denna stad, varda här utkommande till att taga vatten.

¹⁴ Hvar nu någon piga kommer, och jag säger till henne: Håll hit dina kruko, och låt mig dricka, och hon säger: Drick, jag vill ock gifva dina camelar dricka, att hon är den samma, som du hafver beskärt dinom tjenare Isaac, och att jag derpå må förstå, att du hafver gjort barmhertighet med minom herra.

¹⁵ Och förra än han uttalat hade, si, Rebecka Bethuels dotter kom ut, hvilken är Milcas son, den Nahors Abrahams broders hustru var; hon bar ena kruko på axlarna.

¹⁶ Och hon var en ganska dägelig piga under ansigtet, och var ännu jungfru, och ingen man hade känt henne: Hon kom ned till brunnen, och fyllde krukona, och ville gå hem igen.

¹⁷ Då lopp tjenaren emot henne, och sade: Låt mig dricka något litet vatten af dine kruko.

¹⁸ Och hon sade: Drick, min herre; och strax tog hon krukona ned på sina hand, och gaf honom dricka.

¹⁹ Och då hon hade gifvit honom dricka, sade hon: Jag vill ock ösa vatten åt dina camelar, till dess att de få alle dricka.

²⁰ Och hon slog straxt vattnet utu krukone i hoen, och lopp åter till brunnen till att ösa, och vattnade alla hans camelar.

²¹ Men mannen undrade på henne, och var stilla, till dess han kunde få veta, om Herren hade gjort hans resa lyckosam, eller ej.

²² Då nu alle camelarne hade druckit, tog han fram ett gyldene ännespann, vägandes en half sikel, och två armringar till hennes händer, vägande tio siklar guld;

²³ Och sade: Min dotter, hvem hörer du till? Säg mig dock det. Hafve vi ock rum till att få herberge i dins faders huse?

²⁴ Hon sade till honom: Jag är Bethuels dotter, Milcas sons, som hon hafver födt Nahor.

²⁵ Och hon sade ytterligare till honom: Är ock så mycket halm och foder när oss, och rum nog till herberge.

²⁶ Då böjde mannen sig ned, och bad till Herran.

²⁷ Och sade: Lofvad vare Herren, mins herras Abrahams Gud, som icke hafver tagit sina barmhertighet och sina sanning ifrå minom herra; förty Herren hafver fört mig den rätta vägen till mins herras broders hus.

²⁸ Och pigan lopp, och sade allt detta i sins moders huse.

²⁹ Och Rebecka hade en broder, som het Laban: Och Laban lopp ut till mannen vid brunnen.

³⁰ Och när han såg ännespannet och armringarna i sine systers händer, och hörde Rebeckas sine systers ord, att hon sade: Så hafver mannen sagt mig; kom han till mannen: Och si, han stod när camelarna vid brunnen:

³¹ Och sade: Kom här in, du Herrans välsignade, hvi står du här ute? Jag hafver rymt huset, och gjort rum för camelarna.

³² Så hade han mannen in i huset, och lade af camelarna, och gaf dem halm och foder, och vatten till att två hans fötter, och männernas, som med honom voro.

³³ Och satte mat för honom. Då sade han: Jag vill icke äta, förra än jag hafver värfvat mitt ärende. De svarade: Säg.

³⁴ Han sade: Jag är Abrahams tjenare.

³⁵ Och Herren hafver rikeliga välsignat min herra, och han är stor vorden, och han hafver gifvit honom får och fä, silfver och guld, tjenare och tjenarinnor, camelar och åsnar.

³⁶ Dertill hafver Sara, mins herras hustru, födt minom herra en son i sinom ålderdom, honom hafver han gifvit allt det han hafver.

³⁷ Och min herre hafver tagit en ed af mig, och sagt: Du skall icke taga minom sone någon hustru af de Cananeers döttrar, i hvilkas land jag bor;

³⁸ Utan far bort till mins faders hus, och till mina slägt, tag der minom sone hustru.

³⁹ Men jag sade till min herra: Huru? Om qvinnan icke vill följa mig?

⁴⁰ Då sade han till mig: Herren, för hvilkom jag vandrar, varder sändandes sin Ängel med dig, och skall göra din väg lyckosam, så att du skall taga minom sone hustru af mine slägt och mins faders huse.

⁴¹ Då skall du vara min ed qvitt, när du kommer till mina slägt; gifva de dig icke, så äst du min ed qvitt.

⁴² Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, mins herras Abrahams Gud, hafver du gjort min väg lyckosam, den jag nu reser:

⁴³ Si, så står jag här vid vattubrunnen. När nu en jungfru kommer här ut till att taga vatten, och jag säger till henne: Gif mig litet vatten att dricka af dine kruko;

⁴⁴ Och hon varder sägandes: Drick du; jag vill ock vattna dina camelar: det är den qvinna, som Herren hafver beskärt mins herras sone.