Adams fall, uprättelse, straff.

¹ Och ormen war listigare än all djur på jordene, som HERren Gud gjort hade, och sade til qwinnona: Ja, skulle Gud hafwa sagt, I skolen icke äta af allahanda trä i lustgårdenom?

² Då sade qwinnan til ormen: Wi äte af de träs frukt, som är i lustgårdenom;

³ Men af frukten af det trät, som är midt i lustgårdenom, hafwer Gud sagt: Äter icke deraf, och kommer icke heller derwid, at I icke dön.

⁴ Då sade ormen til qwinnona: Ingalunda skolen I döden dö.

⁵ Förty Gud wet, at på hwad dag I äten deraf, skola edor ögon öpnas, och I warden såsom Gud, wetandes hwad godt och ondt är.

⁶ Och qwinnan såg til, at trät war godt at äta af, och ljufligit uppå se, och at det et lustigt trä war, efter det gaf förstånd; Och tog utaf fruktene, och åt, och gaf desslikes sinom man deraf, och han åt.

⁷ Då öpnades bägges deras ögon, och de wordo warse, at de woro nakne; Och de bundo tilhopa fikonalöf, och gjorde sig skörte.

⁸ Och de hörde HERrans Guds röst gångandes i lustgårdenom, då dagen swalkades; och Adam undstack sig, med sine hustru, för HERrans Guds ansikte, ibland trän i lustgårdenom.

⁹ Och HERren Gud kallade Adam, och sade till honom: Hwar äst du?

¹⁰ Och han sade: Jag hörde dina röst i lustgårdenom, och fruktade mig, ty jag är naken, derföre undstack jag mig.

¹¹ Han sade: Ho hafwer låtit dig förstå, at du äst naken? Hafwer du icke ätit af det trä, om hwilket jag dig budit hafwer, at du deraf icke äta skulle?

¹² Då sade Adam: Qwinnan, som du til mig gifwit hafwer, gaf mig af trät, så at jag åt.

¹³ Då sade HERren Gud til qwinnona: Hwi hafwer du det gjort? Qwinnan sade: Ormen beswek mig, så at jag åt.

¹⁴ Och HERren Gud sade til ormen: Efter du detta gjort hafwer, förbannad ware du öfwer all djur på markene: Du skalt gå på din buk, och äta jord i alla dina lifsdagar.

¹⁵ Och jag skall sätta fiendskap emellan dig och qwinnona, och emellan dina säd och hennes säd. Den samme skall söndertrampa ditt hufwud, och du skalt stinga honom i hans häl.

¹⁶ Och till qwinnona sade han: Jag skall få dig mycken wedermödo, då du aflat hafwer. Du skalt föda din barn med sweda, och din wilje skall dinom manne undergifwen wara, och han skall wara din herre.

¹⁷ Och til Adam sade han: Efter du lydde dine hustrus röst, och åt af trät, om hwilket jag dig böd och sade: Du skalt icke äta deraf; förbannad ware marken för dina skull, med bekymmer skalt du nära dig på henne i alla dina lifsdagar.

¹⁸ Törne och tistlar skall hon bära dig, och du skalt äta örter på markene.

¹⁹ Du skalt äta ditt bröd i dins anletes swett, til dess du warder åter til jord igen, der du af tagen äst; ty du äst jord, och til jord skalt du warda.

²⁰ Och Adam kallade sine hustrus namn Hewa, derföre, at hon en moder är åt allom lefwandom.

²¹ Och HERren Gud gjorde Adam och hans hustru kjortlar af skinn, och klädde uppå dem.

²² Och HERren Gud sade: Si, Adam är worden såsom en af oss, och wet hwad godt och ondt är. Men nu, på det han icke uträcka skall sina hand, och taga desslikes af lifsens trä, och äta, och lefwa ewinnerliga;

²³ Då lät HERren Gud honom utu lustgårdenom Eden, på det han skulle bruka jordena, der han af tagen war.

²⁴ Och dref Adam ut: Och satte för lustgården Eden Cherubim, med et bart huggande swärd, til at förwara wägen til lifsens trä.