Abrams kallelse, löfte, resa, nöd, list, snubbor.

¹ Och HERren talade til Abram: Gack utu ditt fädernes land, och ifrå dine slägt, och ifrå dins faders huse, uti et land, som jag dig wisa will.

² Och jag skall göra dig til et stort folk, jag skall wälsigna dig, och göra dig et stort namn, och du skalt wara en wälsignelse.

³ Jag skall wälsigna dem som dig wälsigna, och förbanna dem som dig förbanna: Och i dig skola wälsignade warda alla slägter på jordene.

⁴ Då for Abram ut, såsom HERren honom sagt hade, och Lot for med honom. Men Abram war sjutio och fem år gammal, då han for utaf Haran.

⁵ Så tog Abram sina hustru Sarai och Lot sin broderson, med alla deras håfwor, som de förwärfwat hade, och de själar, som de födt hade i Haran, och foro ut til at resa in i Canaans land.

⁶ Och som de komne woro in i landet, drog han derigenom allt intil det rummet Sichem, och intil den lunden More. På den tiden bodde de Cananeer der i landet.

⁷ Då syntes HERren Abram och sade: Dine säd skall jag gifwa detta land. Och han byggde dersammastädes et altare HERranom, som honom synts hade.

⁸ Sedan drog han bätter fram dädan til et berg, som låg öster ut ifrå BethEl, och slog der sitt tjäll up, så at han hade BethEl wäster ut, och Ay öster ut, och byggde der HERranom et altare, och predikade om HERrans namn.

⁹ Och for Abram dädan fram bätter, och drog söder ut.

¹⁰ Då wardt en hård tid der i landet, derföre drog Abram neder uti Egypten, at han der en främling blifwa måtte, förty tiden war ganska hård i landena.

¹¹ Och då han kom hardt in emot Egypten, talade han til sina hustru Sarai: Si, jag wet, at du äst en dägelig qwinna under ansiktet.

¹² Då nu de Egyptier få se dig, skola de säga: Det är hans hustru, och slå mig ihjäl, och behålla dig.

¹³ Kära, säg fördenskull, at du äst min syster, at mig måtte ske godt för dina skull, och at min själ må lefwa för dina skull.

¹⁴ Som han nu kom uti Egypten, sågo de Egyptier qwinnona, at hon war ganska dägelig.

¹⁵ Och Pharaos öfwerstar sågo henne, och prisade henne för honom. Då wardt hon tagen in uti Pharaos hus.

¹⁶ Och Abram wederfors godt för hennes skull. Och han hade får, fä, åsnar, tjenare och tjenarinnor, åsninnor och cameler.

¹⁷ Men HERren plågade Pharao med stora plågor, och hans hus, för Sarai Abrams hustrus skull.

¹⁸ Då kallade Pharao Abram til sig, och sade til honom: Hwi hafwer du sådant gjort mig? Hwi sade du mig icke, at hon war din hustru?

¹⁹ Hwi sade du, at det war din syster? Fördenskull wille jag taga henne til hustru. Och si, nu hafwer du här dina hustru, tag henne och gack.

²⁰ Och han befallte sina män om honom, at de skulle fordra honom och hans hustru, och allt det han hade.