Jacob wälsignas. Esau wredgas. Rebecka warnar Jacob.

¹ Och det begaf sig, då Isaac war worden gammal, at hans ögon wordo mörk til syn, kallade han Esau, sin större son, och sade til honom: Min son. Han swarade honom: Här är jag.

² Och han sade: Si, jag är worden gammal, och wet ej när jag skall dö.

³ Så tag nu din tyg, koger och boga, och gack ut i markena, och hemta mig willebråd;

⁴ Och gör mig en mat, så som jag gerna will hafwat, och bär mig honom här in, at jag må äta; på det min själ må wälsigna dig, förra än jag dör.

⁵ Men Rebecka hörde sådana ord, som Isaac sade til sin son Esau. Och Esau gick ut i markena, at han skulle taga willebråd, och hafwa henne hem.

⁶ Då sade Rebecka til sin son Jacob: Si, jag hafwer hört din fader tala med dinom broder Esau, och säga:

⁷ Hemta mig en willebråd, och gör mig mat, at jag må äta, och wälsigna dig för HERranom, förra än jag dör.

⁸ Så hör nu min son mina röst, hwad jag dig säger:

⁹ Gack bort til hjorden, och hemta mig twå goda kedlingar, at jag gör dinom fader deraf mat, såsom han gerna will hafwat.

¹⁰ Det skalt du bära dinom fader in, at han äter; på det han må wälsigna dig, förra än han dör.

¹¹ Jacob sade til sina moder Rebecka: Si, min broder Esau är ludin, och jag släter.

¹² Så kan tiläfwentyrs min fader taga uppå mig, och måtte tänka, at jag will bedraga honom: Och låter så öfwer mig gå en förbannelse, och icke en wälsignelse.

¹³ Då sade hans moder til honom: Den förbannelsen ware öfwer mig, min son; hör man du mina röst, gack och tag mig det hit.

¹⁴ Då gick han bort och tog, och bar til sina moder: Då gjorde hans moder en mat, såsom hans fader gerna hadet.

¹⁵ Och tog Esaus, hennes större sons, kosteliga kläder, som hon när sig i huset hade, och klädde dem på Jacob sin mindre son.

¹⁶ Men skinnen af kedlingarna swepte hon om hans händer, och der han war släter på halsenom.

¹⁷ Och fick så maten, med bröd, såsom hon redt hade, uti Jacobs sins sons hand.

¹⁸ Och han bar det in til sin fader, och sade: Min fader. Han swarade: Här är jag; ho äst du, min son?

¹⁹ Jacob sade: Jag är Esau, din förstfödde son; jag hafwer gjort som du hafwer sagt mig: statt up, sätt dig, och ät af mine willebråd, på det din själ må wälsigna mig.

²⁰ Men Isaac sade til sin son: Min son, huru hafwer du så snart funnit? Han swarade: HERren din Gud hafwer mig det bestyrt.

²¹ Då sade Isaac til Jacob: Gack hit, min son, at jag tager uppå dig, om du äst min son Esau, eller ej.

²² Så gick Jacob til sin fader Isaac, och då han hade tagit uppå honom, sade han: Rösten är Jacobs röst, men händerna äro Esaus händer.

²³ Och kände honom intet, ty hans händer woro ludna, såsom Esaus hans broders händer; och så wälsignade han honom.

²⁴ Och sade til honom: Äst du min son Esau? Han swarade: Ja, jag äret.

²⁵ Då sade han: Så tag mig hit, min son, til at äta af dine willebråd, at min själ må wälsigna dig. Då bar han det til honom, och han åt; och bar honom desslikes win in, och han drack.

²⁶ Och Isaac hans fader sade til honom: Kom hit, och kyss mig, min son.

²⁷ Han gick til, och kyste honom. Då kände han lukten af hans kläder, och wälsignade honom och sade: Si, mins sons lukt är såsom ens åkers lukt, den HERren wälsignat hafwer.

²⁸ Gud gifwe dig af himmelens dagg, och af jordenes fetma, och rikeliga korn och win.

²⁹ Folk tjene dig, och slägter falle dig til fota: War en herre öfwer dina bröder, och dins moders barn falle dig til fota: Förbannad ware den dig förbannar; wälsignad ware den dig wälsignar.

³⁰ När nu Isaac lyktat hade wälsignelsen öfwer Jacob, och Jacob som nogast utgången war ifrå sinom fader Isaac, då kom Esau hans broder utaf sine jagt,

³¹ Och gjorde också en mat, och bar in til sin fader, och sade til honom: statt up, min fader, och ät af dins sons wildebråd, at din själ må wälsigna mig.

³² Då swarade honom Isaac hans fader: Ho äst du? Han sade: Jag är Esau din förstfödde son.

³³ Då wardt Isaac öfwermåttan häpen, och sade: Ho? Och hwar är då den jägaren, som mig det burit hafwer, och jag åt utaf allo, förra än du kom, och wälsignade honom? Han skall ock wälsignad blifwa.

³⁴ När Esau detta sins faders tal hörde, ropade han högt, och wardt öfwermåttan förbittrad, och sade til sin fader: Wälsigna ock mig, min fader.

³⁵ Men han sade: Din broder är kommen med list, och hafwer din wälsignelse borta.

³⁶ Då sade han: Rätteliga heter han Jacob, ty han hafwer nu twå resor undertrampat mig: Min förstfödslorätt hafwer han borta; och si, nu tager han ock min wälsignelse bort. Och sade: Hafwer du ingen wälsignelse behållit för mig?

³⁷ Isaac swarade, och sade til honom: Jag hafwer satt honom til en herre öfwer dig, och alla hans bröder hafwer jag gjort honom til tjenare; med korn och win hafwer jag försett honom: Hwad skall jag dock nu göra dig, min son?

³⁸ Esau sade til sin fader: Hafwer du då icke utan en wälsignelse, min fader? Wälsigna mig ock, min fader; och hof up sina röst och gret.

³⁹ Då swarade Isaac hans fader och sade til honom: Si, en fet boning skalt du hafwa på jordene, och af himmelens dagg ofwan efter.

⁴⁰ Med ditt swärd skalt du nära dig, och skalt tjena dinom broder: Och det skall ske, at du skalt ock warda en herre, och rifwa hans ok af dinom halse.

⁴¹ Och Esau wardt wred uppå Jacob, för wälsignelsens skull, der hans fader honom med wälsignat hade, och sade i sitt hjerta: Den tiden warder snart kommandes, at min fader måste få sorg, ty jag will dräpa min broder Jacob.

⁴² Då wardt Rebecka sagdt om dessa hennes större sons Esaus ord: Och sände bort, och lät kalla sin mindre son Jacob, och sade til honom: Si, din broder Esau hotar dig, at han will dräpa dig.

⁴³ Och hör nu mina röst, min son, gör dig redo, och fly til min broder Laban i Haran.

⁴⁴ Och blif en tid lång när honom, til dess dins broders grymhet återwänder.

⁴⁵ Och til dess hans wrede wändes ifrå dig, och förgäter det du honom gjort hafwer; så will jag sedan sända, och låta hemta dig dädan: Hwi skulle jag mista eder båda på en dag?