Sodoms synd, Lots hustru, döttrar, blodskam.

¹ Och de twå Änglarne kommo om aftonen til Sodom; och Lot satt i Sodom i portenom: Och då han såg dem, stod han up emot dem, och bugade sig med sitt ansikte neder på jordene.

² Och sade: Si Herre, kommer uti Si Herre, kommer uti edar tjenares hus, och blifwer der öfwer nattena: Låter twå edra fötter, och i morgon stån I bittida up, och faren edar wäg. De sade: Nej, men wi wilje blifwa öfwer nattena på gatone.

³ Då nödgade han dem fast, och de gingo in med honom, och de kommo uti hans hus: Och han gjorde dem en måltid, och bakade dem osyradt bröd, och de åto.

⁴ Men förra än de lade sig, kommo de män af stadenom Sodom, och omhwärfde huset, unge och gamle, och allt folket tilhopa.

⁵ Och kallade Lot ut, och sade til honom: Hwar äro männerne, som til dig ingångne äro i denna nattene? Låt dem gå här ut til oss, at wi måge känna dem.

⁶ Lot gick ut til dem för dörene, och smälde dörena igen efter sig.

⁷ Och sade: Ack käre bröder, görer icke så illa.

⁸ Si, jag hafwer twå döttrar, de hafwa ännu ingen man känt, dem will jag få ut til eder, och farer med dem som eder täckes; at I ju intet ondt gören dessa männerna: Ty derföre äro de ingångne under mitt taks skugga.

⁹ Men de sade: Kom hit. Då sade de: Äst du icke allena en främling härinne, och wilt nu regera? Nu wäl, wi wilje göra dig mera ondt än dem. Och de trängde sig hårdeliga med wåld in på mannen Lot, och de lupo til, och wille slå up dörena.

¹⁰ Men männerne räckte handen ut, och togo Lot in til sig i huset, och smälde dörena til.

¹¹ Och männerna, som för dörene woro af huset, slogo de med blindhet, både små och stora, så at de icke kunde finna dörena.

¹² Och männerne sade til Lot: Hafwer du ock härinne några mågar, eller söner, eller döttrar? Alla de, som dig tillhöra i stadenom, dem haf här utu detta rummet.

¹³ Ty wi skole förgöra detta rummet; derföre, at deras rop är stort för HERranom, och HERren hafwer utsändt oss til att förgöra dem.

¹⁴ Då gick Lot ut, och talade med sina mågar, som skulle hafwa hans döttrar, och sade: Görer redo, och går utu detta rum: förty HERren skall förgöra denna stad. Men dem syntes det wara gabberi.

¹⁵ När nu morgonroden upgick, skyndade Änglarne på Lot, at han skulle låta sig lida, och sade: Gör redo, tag dina hustru, och dina twå döttrar, som du hafwer, at du ock icke förgås uti denna stadsens missgerningom.

¹⁶ Som han ännu fördröjde, togo männerne honom wid handena, och hans hustru, och hans twå döttrar, efter HERren wille skona dem, och ledde honom ut, och läto honom ut för staden.

¹⁷ Och som de hade haft honom ut, sade de: Förwara dina själ, och se icke tillbaka, och statt icke i alla denna ängd; men på berget undsätt dig, at du icke förgås.

¹⁸ Då sade Lot til dem: Ack nej, min Herre.

¹⁹ Si, efter din tjenare hafwer funnit nåd för din ögon, så gör dock dina barmhertighet stora, som du på mig bewist hafwer, at du skulle behålla mina själ wid lif: Jag kan icke förwara mig på bergena, mig måtte något ondt wederkomma, at jag blefwe död.

²⁰ Si, der är en stad icke långt hädan, der jag infly må, och han är liten, der will jag förwara mig: Är han dock liten, at min själ må der blifwa wid lif.

²¹ Då sade han til honom: Si, i desse stycke hafwer jag ock sett til dig, at jag icke will omstörta den staden, der du om talade.

²² Låt lida dig, och förwara dig der; ty jag kan intet göra, til dess du kommer der in. Der af är den staden nämnd Zoar.

²³ Och solen war upgången på jordene, då Lot kom in uti Zoar.

²⁴ Då lät HERren regna swafwel och eld ifrå HERranom af himmelen, öfwer Sodom och Gomorra.

²⁵ Och omstörte de städer i alla den ängden, och alla de, som i städerna bodde, och allt det på landena wäxt war.

²⁶ Och hans hustru såg tilbaka, och wardt en saltstod.

²⁷ Men Abraham stod up om morgonen bittida, på det rummet, der han förr hade ståndet för HERranom;

²⁸ Och såg ut emot Sodom och Gomorra, och allt landet i den ängden, och fick se, at der upgick et damb af landena, lika som en rök af en ugn.

²⁹ Ty då Gud omstörte de städer i den ängdene, tänkte han på Abraham, och frälste Lot utu de städer, som han omstörte, der Lot uti bodde.

³⁰ Och Lot for utu Zoar, och blef på bergena med båda sina döttrar; ty han fruktade at blifwa i Zoar: Och låg uti ene bergskrefwo, han och båda hans döttrar.

³¹ Då sade den äldsta til den yngsta: Wår fader är gammal, och ingen man är mer på jordene, som til oss ingå kan, efter alla werldenes sedwänjo.

³² Kom, låt oss gifwa wår fader dricka win, och läggom oss när honom, at wi mågom behålla säd af wår fader.

³³ Och så gåfwo de deras fader dricka win i den nattene: Och den äldsta gick in, och lade sig när sinom fader: Och han wardt intet warse, när hon lade sig, ej heller när hon stod up.

³⁴ Om morgonen sade den äldsta til den yngsta: Si, jag låg i går när min fader, låt oss ock i denna nattene gifwa honom dricka win, at du ock må gå in til honom, och lägga dig när honom, at wi behålle säd af wår fader.

³⁵ Och så gåfwo de desslikes i den nattene sin fader dricka win: Och den yngsta gick ock in, och lade sig när honom: Och han wardt det intet warse, när hon lade sig ned, ej heller när hon stod up.

³⁶ Och så wordo de båda Lots döttrar hafwande af sin fader.

³⁷ Och den äldsta födde en son, den hon kallade Moab: Af honom kommo de Moabiter, allt intil denna dag.

³⁸ Och den yngsta födde ock en son, och hon kallade hans namn Ammi barn: Af honom kommo Ammons barn, allt intil denna dag.