Dina skämd, Sichem dräpen.

¹ Men Dina Leas dotter, den hon Jacob födt hade, gick ut til at bese dess landsens döttrar.

² Då Sichem, Hemors Heweens son, som war dess landsens herre, såg henne, tog han henne, och belägrade henne, och förkränkte henne.

³ Och hon låg honom hårdt på hjertat, och han hade pigona kära, och talade ljufliga med henne.

⁴ Och Sichem sade til sin fader Hemor: Tag mig den pigona til hustru.

⁵ Och Jacob förnam, at hans dotter Dina war skämd, och hans söner woro med boskapenom ute på markene: Och Jacob tigde til dess de kommo.

⁶ Då gick Hemor Sichems fader ut til Jacob, til at tala med honom.

⁷ I det kommo Jacobs söner af markene; och då de det hörde, förtröt det männerna, och wordo ganska wrede, at han hade gjort en dårskap i Israel, och belägrat Jacobs dotter; ty det war icke rätt gjordt.

⁸ Då talade Hemor med dem, och sade: Mins sons Sichems hjerta trängtar efter edra dotter; käre, gifwer honom henne til hustru.

⁹ Befrynder eder med oss; gifwer oss edra döttrar, och tager I wåra döttrar.

¹⁰ Och bor när oss: Landet skall stå eder öppet; bygger och bruker, och bor derinne.

¹¹ Och Sichem sade til hennes fader och bröder: Låter mig finna nåd när eder, hwad I mig sägen, det will jag gifwa.

¹² Begärer man troliga af mig morgongåfwor och skänker, jag will gifwa, som i begären; gifwer mig allenast pigona til hustru.

¹³ Då swarade Jacobs söner Sichem, och hans fader Hemor, och talade bedrägeliga, derföre, at deras syster Dina war skämd:

¹⁴ Och sade til dem: Wi kunne det icke göra, at wi skole gifwa wåra syster enom oomskornom manne; ty det wore oss en skam.

¹⁵ Dock likwäl wilje wi wara eder til wiljes, om I warden oss like, och allt mankön ibland eder warder omskoret.

¹⁶ Då wilje wi gifwa eder wåra döttrar, och taga oss edra döttrar, och bo när eder, och wara et folk.

¹⁷ Men hwar I icke wiljen lyda oss, och omskära eder, så wilje wi taga wåra dotter, och fara wår wäg.

¹⁸ Det talet behagade Hemer och hans son wäl.

¹⁹ Och den unge mannen fördröjde intet at göra så: Förty han hade lust til Jacobs dotter, och han war härlig hållen öfwer alla i hans faders huse.

²⁰ Så gingo Hemor och hans son Sichem i stadsporten, och talade med borgarena i stadenom, och sade:

²¹ Desse män äro fridsamme när oss, och wilja bygga och bo i landena: Så är nu landet widt begripit: Wi wilje taga oss deras döttrar, och gifwa dem wåra döttrar.

²² Men då wilja de wara oss til wiljes, så at de bo när oss, och warda et folk med oss, om wi omskäre allt det som mankön är ibland oss, såsom de omskorne äro.

²³ Deras boskap och ägodelar, och allt det de hafwa, blifwer wårt, om wi eljest blifwom dem til wiljes, så at de bo när oss.

²⁴ Och de lydde Hemor och Sichem hans sone, alle de som genom hans stadsport ut och in gingo, och omskoro allt det som mankön war, det som i deras stad ut och in gick.

²⁵ Och på tredje dagenom, då det wärkte dem, togo de twå Jacobs söner, Simeon och Levi, Dinas bröder, hwardera sitt swärd, och gingo dristeliga in i staden, och slogo ihjäl allt det som war mankön.

²⁶ Och slogo också ihjäl Hemor och hans son Sichem med swärds ägg, och togo sina syster Dina utaf Sichems huse, och gingo sin wäg.

²⁷ Då kommo Jacobs söner öfwer de slagna, och skinnade staden, derföre, at de skämt hade deras syster.

²⁸ Och togo deras får, fä, åsnar, och hwad i stadenom och på markene war:

²⁹ Och alla deras håfwor; all barn och qwinnor togo de til fångar, och skinnade allt det i husen war.

³⁰ Och Jacob sade til Simeon och Levi: I hafwen åstadkommit, at jag blifwer illa känder för alla dessa lands inbyggare, de Cananeer och Phereseer: Och jag är en ringa hop; när de nu församla sig öfwer mig, så slå de mig ihjäl, så warder jag om intet gjord med mino huse.

³¹ Men de swarade: Skulle de då handla med wåra syster, såsom med ene sköko?