BenJamin med bröderna undfås härligen.

¹ Men den dyre tiden twingade landet.

² Och det wardt allt, som de hade fört utaf Egypten, sade deras fader Jacob til dem: Farer åter dit, och köper oss någon spisning.

³ Då swarade honom Juda, och sade: Den mannen wederlade oss det högeliga, och sade: I skolen icke komma för min ögon, med mindre edar broder är med eder.

⁴ Är det nu så, at du sänder wår broder med oss, så wilje wi fara ned, och köpa dig spisning.

⁵ Men är det så, at du icke sänder honom, så fare wi icke neder; ty mannen hafwer sagt oss: I skolen icke komma för min ögon, utan edar broder är med eder.

⁶ Israel sade: Hwi hafwen I så illa gjort emot mig, at I hafwen det sagt mannenom, at I haden än en broder?

⁷ De swarade: Den mannen frågade så grant om oss och wåra slägt, och sade: Lefwer edar fader än? Hafwen I ännu en broder? Då sade wi honom, som han frågade: Huru kunde wi weta, at han skulle säga: Hafwer edar broder hit ned med eder?

⁸ Då sade Juda til Israel sin fader: Låt pilten fara med mig, at wi må göra oss redo och färdas, och mågom lefwa, och icke dö, både wi och du, och wår barn.

⁹ Jag will wara god för honom; utaf mina händer skall du äska honom: Förer jag dig icke honom igen, och sätter honom fram för din ögon, så will jag hafwa skuld så länge jag lefwer.

¹⁰ Ty hwar wi icke hade fördröjt, hade wi wäl allaredo twå resor warit igenkomne.

¹¹ Då sade Israel deras fader til dem: Måste det ju så wara, så görer det, och tager af landsens bästa frukt i edra säckar, och förer mannenom skänker dit neder, något balsam och hannog, och örter, och mirrham, och dadel och mandel.

¹² Tager ock andra penningar med eder, och de penningar, som I hafwen fått igen ofwan i edra säckar, förer också med eder; tiläfwentyrs der är någon willa ibland kommen.

¹³ Dertil tager edar broder; görer eder redo, och farer til mannen.

¹⁴ Men allsmägtig Gud gifwe eder barmhertighet för den mannenom, at han måtte eder fri låta den andra broderen och BenJamin. Men jag måste wara, som den der sin barn slätt mist hafwer.

¹⁵ Då togo de dessa skänker, och penningar dubbelt med sig, och BenJamin; gjorde sig redo, och foro in i Egypten, och gingo in för Joseph.

¹⁶ Då såg Joseph dem med BenJamin, och sade til honom, som war öfwer hans hus: Haf dessa männerna in i huset, och slagta, och red til: Förty de skola äta med mig i middag.

¹⁷ Och mannen gjorde såsom Joseph honom sagt hade, och hade männerna in i Josephs hus.

¹⁸ Men de fruktade sig, at de wordo hafde i Josephs hus, och sade: Wi äre här införde för penningarnas skull, som wi tilförene funnom i wåra säckar, at han will komma oss det uppå, och låta en dom gå öfwer oss, der han oss med tager til sina trälar, med wåra åsnar.

¹⁹ Derföre gingo de til mannen, som war öfwer Josephs hus, och talade med honom utanför dörena af husena:

²⁰ Och sade: Min herre, wi worom tilförene här nedre til at köpa spisning:

²¹ Och då wi kommo i herberget, och löste up wåra säckar, si, då woro hwars och ens penningar ofwan i hans säck, med fulla wigt; derföre hafwe wi åter fört dem med oss.

²² Hafwom också fört andra penningar med oss, til at köpa spisning med. Men wi wete icke, ho som hafwer stungit oss wåra penningar i wåra säckar.

²³ Men han sade: Warer til frids, frukter eder icke, edar Gud, och edar faders Gud, hafwer gifwit eder en skatt i edra säckar; edra penningar hafwer jag fått. Och han hade Simeon ut til dem.

²⁴ Och hade dem i Josephs hus: Gaf dem watn, at de skulle twå sina fötter, och gaf deras åsnar foder.

²⁵ Men de redde til skänkerna, til dess Joseph kom til middagen: Ty de hade hört, at de skulle der äta bröd.

²⁶ Då nu Joseph gick in i huset, båro de honom skänkerna i huset på sina händer, och föllo för honom neder på jordena.

²⁷ Men han tackade dem kärliga, och sade: Går det wäl med edrom fader den gamla, der I mig af saden? Lefwer han ännu?

²⁸ De swarade: Wårom fader dinom tjenare går wäl, och han lefwer ännu: Och bugade sig, och föllo ned för honom.

²⁹ Och han lyfte up sin ögon, och såg sin broder BenJamin, sine moders son, och sade: Är det edar yngste broder, som I saden mig af? Och sade ytterligare: Gud ware dig nådelig, min son.

³⁰ Och Joseph hastade, ty hans hjerta war brinnande öfwer sin broder, och sökte rum til at gråta; och gick i sin kammar, och gret der.

³¹ Och då han hade twagit sitt ansikte, gick han ut, och hölt sig fast, och sade: Lägger bröd fram.

³² Och der bars fram, besynnerliga för honom, och besynnerliga för dem, och för de Egyptier, som med honom åto, ock besynnerliga: Förty de Egyptier töras icke äta bröd med de Ebreer, det är en wederstyggelse för dem.

³³ Och de sattes för honom, den förstfödde efter sina förstfödslo, och den yngste efter sin ungdom. Der förundrade de sig uppå inbördes.

³⁴ Och man bar dem besynnerliga rätter af hans bord: Men BenJamin fem sinom mer än de andra; och de drucko, och wordo druckne med honom.