Jacob flyr. Laban hinner honom up. De göra förbund.

¹ Och kom för honom Labans barns tal, at de sade: Jacob hafwer kommit allt wår faders gods til sig; och af wår faders gods hafwer han sådana rikedomar samkat.

² Och Jacob såg på Labans ansikte, och si, det war icke sådana emot honom, som i går och förrgår.

³ Och HERren sade til honom: Far åter in i dina fäders land, och til dina fränder: Jag will wara med dig.

⁴ Då sände Jacob, och lät kalla Rachel och Lea ut på markena til sin hjord;

⁵ Och sade til dem: Jag ser edars faders ansikte, at det är icke sådana emot mig, såsom i går och i förrgår: Men mins faders Gud hafwer warit med mig.

⁶ Och I weten, at jag hafwer tjent edar fader af alla mina krafter.

⁷ Och han hafwer beswikit mig, och nu tio resor förwandlat min lön; men Gud hafwer honom det icke tilstadt, at han skulle göra mig skada.

⁸ När han sade: De brokota skola wara din lön, så bar hela hjorden brokot; men när han sade: De spreklota skola wara din lön, så bar hela hjorden spreklot.

⁹ Så hafwer Gud wändt edars faders gods ifrå honom, och gifwit det mig.

¹⁰ Ty när aflotiden kom, hof jag up min ögon, och såg i dröm, och si, gumrarne sprungo på de spreklota, fläckota och brokota hjordarna.

¹¹ Och Guds Ängel sade til mig i drömmenom: Jacob; och jag swarade: Här är jag.

¹² Men han sade: Häf up din ögon, och si, gumrarne springa på de spreklota, fläckota och brokota fåren; förty jag hafwer allt sett, hwad Laban gör dig.

¹³ Jag är Gud i BethEl, der du hafwer smort stenen, och gjort mig der et löfte: Nu gör dig redo, och far utaf detta landet, och far in i ditt födsloland igen.

¹⁴ Då swarade Rachel och Lea, och sade til honom: Wi hafwe hwarken del eller arf i wår faders huse mer.

¹⁵ Hafwer han dock hållit oss lika som främmande: Förty han hafwer sålt oss, och förtärt wårt wärd.

¹⁶ Derföre hafwer Gud frånwändt wårom fader hans rikedomar til oss och wår barn. Allt det Gud dig nu sagt hafwer, det gör.

¹⁷ Så gjorde Jacob sig redo, och satte sin barn och hustrur på camelar;

¹⁸ Och förde bort all sin boskap, och alla sina håfwor, som han hade förwärfwat i Mesopotamien; på det han skulle komma til sin fader Isaac i Canaans land.

¹⁹ Men Laban war gången bort til at klippa sin hjord. Och Rachel stal sins faders beläter.

²⁰ Alltså stal Jacob Laban af Syrien hjertat, at han honom icke tilsade, då han flydde.

²¹ Så flydde han, och allt det hans war gjorde sig redo, och for öfwer älfwena, och stämde åt Gileads berg.

²² På tredje dagen wardt det Laban sagdt, at Jacob flydde.

²³ Och han tog til sig sina bröder, och jagade efter honom sju dagsleder; och hinte honom på det berget Gilead.

²⁴ Men Gud kom til Laban af Syrien i dröm om nattena, och sade til honom: Förwara dig, at du intet talar til Jacob annat än godt.

²⁵ Och Laban nalkades intil Jacob. Men Jacob hade upslagit sin tjäll på bergena: Och Laban med sina bröder slog desslikes sin tjäll up på bergena Gilead.

²⁶ Då sade Laban til Jacob: Hwad hafwer du gjort, at du hafwer stulit mitt hjerta, och bortfört mina döttrar, lika som de der med swärd gripna wore?

²⁷ Hwarföre hafwer du det fördolt, at du skulle fly, och hafwer stulit dig ifrå mig, och hafwer icke tilsagt, at jag måtte hafwa ledsagat dig med fröjd, med sjungande, med bungande och harpande?

²⁸ Och hafwer icke låtit mig kyssa min barn och döttrar? Du hafwer dårliga gjort.

²⁹ Och jag hade wäl så mycken magt, at jag kunde göra eder ondt; men edars faders Gud sade til mig i går: Förwara dig, at du intet talar til Jacob, utan godt.

³⁰ Och medan du ju wille fara, och åstundade så mycket efter dins faders hus, hwarföre hafwer du då stulit mig mina gudar?

³¹ Jacob swarade, och sade til Laban: Jag fruktade, at du skulle hafwa tagit dina döttrar ifrå mig.

³² Men när hwilkom du finner dina gudar, han må dö här för wåra bröder. Gör efter ditt när mig, och tag det. Men han wisste icke, at Rachel hade stulit dem.

³³ Då gick Laban in i Jacobs tjäll och Leas, och båda tjensteqwinnornas, och fann intet; och gick ut af Leas tjäll i Rachels tjäll.

³⁴ Då tog Rachel beläten, och lade dem under camelahalmen, och satte sig derpå. Men Laban ransakade öfwer hela tjället, och fann intet.

³⁵ Då sade hon til sin fader: Min herre, war icke wred: Förty jag kan icke stå up emot dig; förty det går med mig efter qwinno sätt. Så sökte han, och fann intet beläten.

³⁶ Och Jacob wardt wred, och kifwade med Laban, och sade til honom: Hwad hafwer jag misshandlat eller syndat, at du äst så heter på mig?

³⁷ Du hafwer ransakat all min boting, hwad hafwer du funnit af din boting? Lägg det der för mina och dina bröder, at de döma emellan oss båda.

³⁸ Tjugu år hafwer jag warit när dig; din får och getter hafwa icke warit ofruktsamma, wädrarna af din hjord hafwer jag icke ätit.

³⁹ Det af djuren rifwit war, hade jag icke til dig, jag måste det betala: Du äskade det af mine hand, ehwad det war dag eller natt mig ifrå stulit.

⁴⁰ Om dagen war jag wanmägtig för hetas skull, om nattena för köld; och min sömn wek ifrå min ögon.

⁴¹ Så hafwer jag i tjugu år tjent i ditt hus; fjorton för dina döttrar, och sex för din hjord: Och du hafwer tio resor förwandlat min lön.

⁴² Hwar mins faders Abrahams Gud och Isaacs fruktan icke hade warit på mina sido, du hade låtit mig gå blottan ifrå dig. Men Gud hafwer ansett min förtryckelse och arbete, och straffade dig i går.

⁴³ Laban swarade, och sade til Jacob: Döttrarna äro mina döttrar, och barnen äro mina barn, och hjordarna äro mine hjordar, och allt det du ser är mitt: Hwad kan jag i dag göra minom döttrom, eller deras barnom, som de födt hafwa?