Joseph begrafwer Jacob, tröstar sina bröder, och dör.

¹ Då föll Joseph in på sins faders ansikte, och gret, och kyste honom.

² Och Joseph befallte sina tjenare läkarena, at de skulle smörja hans fader: Och läkarena smorde Israel

³ Til dess fyratio dagar woro förgångne; ty så länge warade smörjedagarna. Och de Egyptier begreto honom i sjutio dagar.

⁴ Då nu sörjodagarne ute woro, talade Joseph med Pharaos gårdsfolk, och sade: Hafwer jag funnit nåd för eder, så taler med Pharao, och säger:

⁵ Min fader hafwer tagit en ed af mig, och sagt: Si, jag dör; begraf mig i mine graf, som jag hafwer grafwit mig i Canaans lande. Så will jag nu fara up och begrafwa min fader, och komma igen.

⁶ Pharao sade: Far dit up, och begraf din fader, som du honom sworit hafwer.

⁷ Så for Joseph up til at begrafwa sin fader: Oh med honom foro alle Pharaos tjenare, de äldste af hans folk, och alle de äldste i Egypti lande;

⁸ Dertil allt Josephs folk, och hans bröder, och hans faders folk; allena deras barn, får och fä lefde de i det landet Gosen.

⁹ Och foro desslikes up med honom wagnar och resenärer, och war en ganska stor skare.

¹⁰ Då de nu kommo in på den planen Atad, som ligger in emot Jordan, då höllo de en ganska stor och bitter dödklagan; och han sörjde öfwer sin fader i sju dagar.

¹¹ Och då folket i landet, de Cananeer, sågo det sörjandet på den planen Atad, sade de: De Egyptier sörja der fast. Deraf kallar man det rummet de Egyptiers sorg; hwilket ligger in emot Jordan.

¹² Och hans barn gjorde som han dem befallt hade.

¹³ Och förde honom i Canaans land, och begrofwo honom i den dubbelkulone af åkren, som Abraham med åkrenom köpt hade til arfgrift af Ephron Hetheen, twärt emot Mamre.

¹⁴ Så for Joseph åter in i Egypten med sina bröder, och med allom dem, som woro farne up med honom til at begrafwa hans fader; när de hade begrafwit honom.

¹⁵ Men Josephs bröder fruktade sig, då deras fader war död, och sade: Kanske, at Joseph är oss gramse, och måtte wedergälla oss det onda wi honom gjort hafwe.

¹⁶ Derföre läto de säga honom: Din fader gaf befallning för sin död, och sade:

¹⁷ Så skolen I säga til Joseph: Käre, förlåt dina bröder deras missgerning och synd, at de så illa hafwa gjort emot dig. Käre, förlåt oss nu, som ärom dins faders Guds tjenare, denna missgerning. Men Joseph gret, då de sådant talade med honom.

¹⁸ Och hans bröder gingo til, och föllo ned för honom, och sade: Si, wi äre dine tjenare.

¹⁹ Joseph sade til dem: Frukter eder icke, ty jag är under Gudi.

²⁰ I tänkten ondt öfwer mig, men Gud hafwer wändt det til godo, at han gjorde som för ögon är, til at frälsa mycket folk.

²¹ Så frukter eder nu intet, jag will försörja eder och edro barn. Och han stärkte dem, och talade wänliga med dem.

²² Så bodde Joseph i Egypten med sins faders huse, och lefde hundrade och tio år.

²³ Och såg Ephraims barn til tredje led: Föddes också barn på Josephs sköte, utaf Machirs barnom, hwilken Manasses son war.

²⁴ Och Joseph sade til sina bröder: Jag dör, och Gud warder eder sökandes, och förandes utaf detta landet, in uti det landet, som han hafwer sworit Abraham, Isaac och Jacob.

²⁵ Derföre tog han en ed af Israels barnom, och sade: När Gud warder eder sökandes, så förer min ben hädan.

²⁶ Så dödde Joseph, då han war hundrade och tio år gammal. Och de smorde honom, och lade honom uti ena kisto i Egypten. Ände på den Första Boken Mose.