Gud gästar Abraham. Sara ler. Sodom hotas. Abrahams förbön.

¹ Och HERren syntes honom i dem lundenom Mamre, der han satt wid sins tjälls dör, då hetast war på dagenom.

² Och som han uplyfte sin ögon och såg, då stodo tre män för honom. Och då han såg dem, lopp han emot dem ifrå sins tjälls dör, och bugade sig ned på jordene.

³ Och sade: HERre, hafwer jag funnit nåd för din ögon, så gack icke fram om din tjenare.

⁴ Man will hemta eder litet af watn och twå edra fötter, och hwiler eder under trät.

⁵ Och jag will lägga för eder et stycke bröd, at I wederqwecken edor hjerta; sedan gån I då fram bätter, förty derföre ären I komne til edar tjenare. De sade: Gör, som du hafwer sagt.

⁶ Abraham skyndade sig in i tjället til Sara, och sade henne: Skynda dig, och blanda tre mått semlomjöl, och baka kakor.

⁷ Men han lopp bort til boskapen, och tog en god späd kalf, och fick drängenom; han skyndade sig, och tilredde det.

⁸ Och han tog fram smör och mjölk, och af kalfwenom, som han tilredt hade, och satte för dem; och gick fram för dem under trät, och de åto.

⁹ Då sade de til honom: Hwar är din hustru Sara? Han swarade: Derinne i tjället.

¹⁰ Han sade: När jag igenkommer til dig, om man lefwer, si, så skall Sara din hustru hafwa en son. Detta hörde Sara, der hon stod bak tjälldörena.

¹¹ Och de woro, både Abraham och Sara, gamle och wäl til ålders komne, så at Sara nu icke mer hade som qwinnor plägar hafwa.

¹² Derföre log hon wid sig sjelf, och sade: Nu jag gammal är, och min herre desslikes ålderstigen, skall jag ännu gifwa mig til lusta?

¹³ Då sade HERren til Abraham: Hwi log Sara, sägandes: Menar du, at det kan wara, at jag ännu föda skall, så gammal som jag är?

¹⁴ Mån HERranom något wara omöjeligit? I sinom tid will jag komma til dig igen, om man lefwer, och då skall Sara hafwa en son.

¹⁵ Då nekade Sara, och sade: Jag log intet, och wardt förfärad. Men han sade: Det är icke så, du logst.

¹⁶ Då stodo männerne up dädan, och wände sig åt Sodom, och Abraham följde dem och ledsagade dem.

¹⁷ Och HERren sade: Huru kan jag dölja för Abraham det jag gör?

¹⁸ Efter han skall warda til et stort och mägtigt folk, och all folk på jordene skola warda wälsignade i honom.

¹⁹ Ty jag wet, at han befaller sinom barnom, och sino huse efter sig, at de skola hålla HERrans wägar, och göra hwad rätt och godt är, på det at HERren skall låta komma öfwer Abraham allt det han honom låfwat hafwer.

²⁰ Och HERren sade: I Sodom och Gomorra är et rop, det är stort, och deras synder äro ganska swåra.

²¹ Derföre skall jag fara ned och se til, om de allt gjort hafwa efter ropet, som för mig kommit är; eller om det icke så är, at jag må wetat.

²² Och männerne wände sitt ansikte och gingo åt Sodom. Men Abraham wardt ståndandes för HERranom.

²³ Och trädde fram til honom, och sade: Wilt du då förgöra den rättfärdiga med den ogudaktiga?

²⁴ Kunde hända, at i stadenom woro femtio rättfärdige, wille du dem förgöra, och icke skona de rummena för femtio rättfärdigas skull, som derinne woro?

²⁵ Bort det ifrå dig, at du det göra skulle, och döda den rättfärdiga med den ogudaktiga, och at dem rättfärdiga skulle gå lika som de ogudaktiga; bort det ifrå dig, som alla werldenes domare äst, sådana straff låter du icke gå.

²⁶ HERren sade: Finner jag femtio rättfärdiga i Sodoms stad, så will jag skona allestäds i all rum för deras skull.

²⁷ Abraham swarade och sade: Ack si, jag hafwer tagit mig före at tala med HERranom, ändock jag är stoft och aska.

²⁸ Om der woro fem mindre än femtio rättfärdige inne, wille du då förgöra hela staden för de fem skull? Han sade: Finner jag derinne fem och fyratio, så will jag icke förgöra dem.

²⁹ Och han talade ändå ytterligare til honom, och sade: Måtte hända, at man finner der fyratio inne. Och han sade: Jag will intet göra dem för de fyratio skull.

³⁰ Och Abraham sade: HERre, tag icke til misstycke, om jag ännu talar något: Måtte hända, at man finner der tretio inne. Han swarade: Finner jag der tretio inne, så will jag intet göra dem.

³¹ Och han sade: Ack si, jag hafwer tagit mig före at tala med min HERra: Måtte hända, at man finner tjugu derinne. Han swarade: Jag will icke förgöra dem för de tjugu skull.

³² Och han sade: Tag icke til misstycke, HERre, om jag talar än en tid: Måtte hända, at man finner tio derinne. Han sade: Jag will icke förgöra dem för tio skull.

³³ Och HERren gick bort, sedan han hade uttalat med Abraham: Och Abraham wände om och gick hem til sitt igen.