¹ Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.

² Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.

³ Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.

⁴ Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.

⁵ Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.

⁶ Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.

⁷ Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.

⁸ Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.

⁹ Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.

¹⁰ Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.

¹¹ Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.

¹² Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.

¹³ Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.

¹⁴ Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.

¹⁵ Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.

¹⁶ Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.

¹⁷ Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.

¹⁸ Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.

¹⁹ Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.

²⁰ Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.

²¹ Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.

²² Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;

²³ Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.

²⁴ Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.

²⁵ Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.

²⁶ Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.

²⁷ Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;

²⁸ Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;

²⁹ Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;

³⁰ Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.

³¹ Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;

³² Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.

³³ Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;

³⁴ Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;

³⁵ Och låta deras sak för Gudi orätta vara;

³⁶ Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.

³⁷ Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;

³⁸ Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?

³⁹ Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.

⁴⁰ Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.

⁴¹ Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.

⁴² Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;

⁴³ Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.

⁴⁴ Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.

⁴⁵ Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.

⁴⁶ Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.

⁴⁷ Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.

⁴⁸ Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.

⁴⁹ Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;

⁵⁰ Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.

⁵¹ Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.

⁵² Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.

⁵³ De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.

⁵⁴ De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.

⁵⁵ Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;

⁵⁶ Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.

⁵⁷ Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.

⁵⁸ Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.

⁵⁹ Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.

⁶⁰ Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.

⁶¹ Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;

⁶² Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.

⁶³ Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.

⁶⁴ Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.

⁶⁵ Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.

⁶⁶ Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.