Guds uppenbarelse genom Sonen, som

enligt skriften är större än änglarna.

¹ Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna,

² har han nu, på det yttersta av denna tid, talat till oss genom sin Son, som han har insatt till arvinge av allt, genom vilken han ock har skapat världen.

³ Och eftersom denne är hans härlighets återsken och hans väsens avbild och genom sin makts ord bär allt, har han -- sedan han hade utfört en rening från synderna -- satt sig på Majestätets högra sida i höjden.

⁴ Och han har blivit så mycket större än änglarna som det namn han har ärvt är förmer än deras.

⁵ Ty till vilken av änglarna har han någonsin sagt: »Du är min Son, jag har i dag fött dig»? eller: »Jag skall vara hans Fader, och han skall vara min Son»?

⁶ Likaså säger han, med tanke på den tid då han åter skall låta den förstfödde inträda i världen: »Och alla Guds änglar skola tillbedja honom.»

⁷ Och medan han om änglarna säger: »Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor»,

⁸ säger han om Sonen: »Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen, och rättvisans spira är ditt rikes spira.

⁹ Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför, o Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder»;

¹⁰ så ock: »Du, Herre, lade i begynnelsen jordens grund, och himlarna äro dina händers verk;

¹¹ de skola förgås, men du förbliver; de skola alla nötas ut såsom en klädnad,

¹² och såsom en mantel skall du hoprulla dem; såsom en klädnad skola de ock bytas om. Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.»

¹³ Och till vilken av änglarna har han någonsin sagt: »Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall»?

¹⁴ Äro de icke allasammans tjänsteandar, som sändas ut till tjänst för deras skull som skola få frälsning till arvedel?