kärleksplikt i fråga om förtärande av

köttet från djur som hava blivit offrade

åt avgudarna.

¹ Vad åter angår kött från avgudaoffer, så känna vi nog det talet: »Alla hava vi 'kunskap'[1].» »Kunskapen» uppblåser, men kärleken uppbygger.

² Om någon menar sig hava fått någon »kunskap», så har han ännu icke fått kunskap på sådant sätt som han borde hava.

³ Men den som älskar Gud, han är känd av honom.

⁴ Vad alltså angår ätandet av kött från avgudaoffer, så säger jag detta: Vi veta visserligen att ingen avgud finnes till i världen, och att det icke finnes mer än en enda Gud.

⁵ Ty om ock några så kallade gudar skulle finnas, vare sig i himmelen eller på jorden -- och det finnes ju många »gudar» och många »herrar» --

⁶ så finnes dock för oss allenast en enda Gud: Fadern, av vilken allt är, och till vilken vi själva äro, och en enda Herre: Jesus Kristus, genom vilken allt är, och genom vilken vi själva äro.

⁷ Dock, icke alla hava denna kunskap, utan somliga, som äro vana att ännu alltjämt tänka på avguden, äta köttet såsom avgudaofferskött. Och eftersom deras samvete är svagt, bliver det härigenom befläckat.

⁸ Men maten skall icke avgöra vår ställning till Gud. Avhålla vi oss från att äta, så bliva vi icke därigenom sämre; äta vi, så bliva vi icke därigenom bättre.

⁹ Sen likväl till, att denna eder frihet icke till äventyrs bliver en stötesten för de svaga.

¹⁰ Ty om någon får se dig, som har undfått »kunskap», ligga till bords i ett avgudahus, skall då icke hans samvete, om han är svag, därav »bliva uppbyggt» på det sätt att han äter köttet från avgudaoffer?

¹¹ Genom din »kunskap» går ju då den svage förlorad -- han, din broder, som Kristus har lidit döden för.

¹² Om I på sådant sätt synden mot bröderna och såren deras svaga samveten, då synden I mot Kristus själv.

¹³ Därför, om maten kan bliva min broder till fall, så vill jag sannerligen hellre för alltid avstå från att äta kött, på det att jag icke må bliva min broder till fall. [1] Se Kunskap i Ordförkl.