¹ Fordom talade Gud ofta, och i mångahanda måtto, till fäderna, genom Propheterna;

² På det yttersta i dessa dagar hafver han talat till oss genom Sonen; hvilken han satt hafver till arfvinga öfver all ting; genom hvilken han ock verldena gjort hafver;

³ Hvilken, efter han är hans härlighets sken, och hans väsendes rätta beläte, och bär all ting med sitt kraftiga ord, och hafver rensat våra synder genom sig sjelf, sitter han på majestätsens högra sido i höjdene;

⁴ Så mycket bättre vorden än Änglarne, som han för dem högre Namn ärft hafver.

⁵ Ty till hvilken af Änglarna hafver han någon tid sagt: Du äst min Son, i dag hafver jag födt dig? Och åter: Jag skall vara hans Fader, och han skall vara min Son?

⁶ Och åter, då han införer den förstfödda i verldena, säger han: Och alle Guds Änglar skola tillbedja honom.

⁷ Men om Änglarna säger han: Han gör sina Änglar andar, och sina tjenare eldslåga.

⁸ Men till Sonen: Gud, din stol varar ifrån evighet till evighet; dins rikes spira är en rättvis spira.

⁹ Du hafver älskat rättfärdighetena, och hatat orättfärdighetena; derföre hafver Gud, din Gud smort dig med glädjens oljo, mer än dina medbröder.

¹⁰ Och du, Herre, grundade jordena af begynnelsen, och himlarna äro dina händers verk.

¹¹ De skola förgås; men du skall blifva, och de skola alle föråldras såsom ett kläde;

¹² Och såsom en klädnad skall du förvandla dem, och de varda förvandlade; men du blifver densamme, och din år hafva ingen ända.

¹³ Men till hvilken af Änglarna hafver han någon tid sagt: Sätt dig på mina högra hand, tilldess jag lägger dina fiendar dig till en fotapall?

¹⁴ Äro de icke allesammans tjensteandar, utsände till tjenst för deras skull, som salighetena ärfva skola?