¹ Efter vi nu hafve om oss en så stor hop med vittne, låt oss aflägga syndena, som alltid låder vid oss och gör oss tröga, och låt oss med tålamod löpa i den kamp som oss förelagd är;

² Och se på Jesum, som trona begynt och fullkomnat hafver; hvilken, då han måtte haft glädje, led korset, och aktade intet smäleken; och är sittandes på högra handen på Guds stol.

³ Tänker på honom, som af syndarom sådana gensägelse led emot sig; att I icke tröttens i edor sinne, gifvandes eder utöfver.

⁴ Ty I hafven icke ännu allt intill blods emotståndit, kämpande emot syndene;

⁵ Och hafven redo förgätit den tröst, som till eder talar, lika som till sin barn: Min son, förakta icke Herrans aga; och gif dig icke utöfver, då du näpses af honom.

⁶ Ty hvem Herren älskar, den agar han; men han gisslar hvar och en son, han anammar.

⁷ Hvar I nu liden agan, så bjuder sig Gud till eder, såsom till barn; ty hvilken är den son, som hans fader icke agar?

⁸ Ären I utan aga, i hvilkom alle delaktige vordne äro, så ären I oägta, och icke barn.

⁹ Hafve vi nu köttsliga fäder, som oss aga, och frukte dem; skole vi då icke mycket mer underdånige vara dem andeliga Fadrenom, att vi må lefva?

¹⁰ Och de förre hafva agat oss i några få dagar, efter som dem syntes; men denne till det som nyttigt är, att vi må få hans helgelse.

¹¹ All age synes nu icke vara till fröjd, utan till ångest; men sedan vedergäller han en fridsam rättfärdighetenes frukt dem, som deruti öfvade äro;

¹² Derföre lyfter upp edra lata händer och trötta knä;

¹³ Och stiger viss steg med edra fötter; att icke någor haltar såsom en ofärdig, utan heldre helbregda varder.

¹⁴ Farer efter frid med allom, och efter helgelse, utan hvilken ingen får se Herran.

¹⁵ Och ser till, att ingen försummar Guds nåd; att icke uppväxer någon bitter rot, och gör något hinder, och månge måtte genom henne besmittade varda;

¹⁶ Att ingen vare en bolare, eller ohelig, såsom Esau, hvilken för en måltid bortsålde sin förstfödslorätt.

¹⁷ Men I veten, att då han ville sedan, med arfsrätt, få välsignelse, vardt han bortdrifven; och var honom då intet rum till någon bot, ändock han med tårar derefter sökte.

¹⁸ Ty I ären icke gångne till det berget, der man på taga kunde, och med eld brann, eller till töcknene, och mörkret, och stormen;

¹⁹ Och basunsklanget, och till ordarösten; hvilka de vedersakade, som henne hörde, begärande att ordet skulle dem ju icke sagdt varda;

²⁰ Ty de förmåtte icke lida det, som der sades: Om något djur kom vid berget, skulle det stenas, eller skjutas igenom;

²¹ Och så förskräckelig var den synen, att Moses sade: Jag är förskräckt, och bäfvar;

²² Utan I ären komne till Sions berg, och till lefvandes Guds stad, det himmelska Jerusalem, och till den otaliga Änglaskaran.

²³ Och till de förstföddas församling, som i himmelen äro beskrefne; och till Gud, som alla dömer, och till de fullkomliga rättfärdigas andar;

²⁴ Och till Nya Testamentsens Medlare, Jesum, och till stänkelseblodet, som bättre talar än Abels blod.

²⁵ Ser till, att I icke vedersaken honom som med eder talar; ty kunde icke de undfly, som vedersakade honom som talade på jordene; huru mycket mindre vi, om vi vedersake honom som af himmelen talar?

²⁶ Hvilkens röst på den tid gjorde jordena bäfvande? Men nu lofvar han, och säger: Ännu en tid skall jag göra bäfvande, icke allenast jordena, utan ock himmelen.

²⁷ Det han säger: Ännu en tid, det gifver tillkänna de tings förvandling, som bäfva, såsom de der gjord äro; på det de ting blifva skola, som obäfvande äro.

²⁸ Derföre, efter vi få det rike som icke bäfva kan, hafve vi nåd, genom hvilka vi tjene Gudi, till att täckas honom med tuktighet och fruktan;

²⁹ Ty vår Gud är en förtärande eld.