Lef tålig, fridsam, helig. Fly säkerhet och ordets förakt.

¹ Efter wi nu hafwa om oss en så stor hop med wittnen, låt oss aflägga synden, som alltid låder wid oss, och gör oss tröga; och låt oss med tålamod löpa i den kamp, som oss förelagd är;

² Och se på Jesum, som tron begynt och fullkomnat hafwer, hwilken, då Han måtte haft glädje, led korset, och aktade icke smäleken; och är sittande på högra handen på Guds stol.

³ Tänker på Honom, som af syndare sådan gensägelse led emot sig, att I icke tröttens i edert sinne, gifwande eder utöfwer.

⁴ Ty I hafwen icke ännu allt intill blods emot ståndit, kämpande emot synden;

⁵ Och hafwer redan förgätit den tröst, som till eder talar, likasom till sina barn: Min son, förakta icke HERrens aga; och gif dig icke utöfwer, då du näpses af Honom.

⁶ Ty hwem HERren älskar, den agar Han; men Han gisslar hwar och en son, Han anammar.

⁷ Hwar I nu liden agan, så bjuder sig Gud till eder såsom till barn; ty hwilken är den son, som hans fader icke agar?

⁸ Ären I utan aga, i hwilken alle delaktige wordne äro, så ären I oäkta, och icke barn.

⁹ Hafwa wi nu köttsliga fäder, som oss aga, och frukta dem, skola wi då icke mycket mer underdånige wara den anderliga Fadren, att wi må lefwa?

¹⁰ Och de förra hafwa agat oss i några få dagar, efter som dem syntes; men denne till det, som nyttigt är, att wi måga få Hans helgelse.

¹¹ All aga synes nu icke wara till fröjd, utan till ångest; men sedan wedergäller Han en fridsam rättfärdighetens frukt dem, som deruti öfwade äro;

¹² Derföre lyfter upp edra lata händer och trötta knän.

¹³ Och stiger wissa steg med edra fötter, att icke någon haltar såsom en ofärdig, utan hellre helbregda warder.

¹⁴ Farer efter frid med alla; och efter helgelse, utan hwilken ingen får se HERran.

¹⁵ Och ser till, att ingen försummar Guds nåd, att icke uppwäxer någon bitter rot, och gör något hinder, och många måtte genom henne besmittade warda.

¹⁶ Att ingen ware en bolare, eller ohelig såsom Esau, hwilken för en måltid bortsålde sin förstfödslorätt.

¹⁷ Men I weten, att då han wille sedan med arfsrätt få wälsignelse, wardt han bortdrifwen; och war honom då intet rum till någon bot, ändock han med tårar derefter sökte.

¹⁸ Ty I ären icke gångne till det berget, der man på taga kunde, och med eld brann, eller till töcknet, och mörkret, och stormen;

¹⁹ Och basunsklanget, och till ordarösten, hwilka de wedersakade, som henne hörde, begärande att ordet skulle dem ju icke sagdt warda.

²⁰ Ty de förmådde icke lida det, som der sades: Om något djur kom wid berget, skulle det stenas, eller skjutas igenom.

²¹ Och så förskräckelig war den synen, att Mose sade: Jag är förskräckt, och bäfwar

²² Utan I ären komne till Sions berg, och till lefwande Guds stad, det himmelska Jerusalem, och till den otaliga englaskaran;

²³ Och till de försföddas församling, som i himmelen äro beskrifne; och till Gud, som alla dömer, och till de fullkomliga rättfärdigas andar;

²⁴ Och till Nya testamentets Medlare JEsus, och till stänkelseblodet, som bättre talar än Abels blod.

²⁵ Ser till, att I icke wedersaken Honom, som med eder talar; ty kunde icke de undfly, som wedersakade Honom, som talade på jorden; huru mycket mindre wi, om wi wedersaka Honom, som af himmelen talar?

²⁶ Hwilkens röst på den tid gjorde jorden bäfwande; men nu lofwar Han, och säger: Ännu en tid skall jag göra bäfwande, icke allenast jorden, utan ock himmelen.

²⁷ Det Han säger: ännu en tid, det gifwer tillkänna de tings förwandling, som bäfwa, såsom de der gjorda äro; på det de ting blifwa skola, som obäfwande äro.

²⁸ Derföre, efter wi få det rike, som icke bäfwa kan, hafwa wi nåd, genom hwilken wi tjena Gudi, till att täckas Honom med tuktighet och fruktan.

²⁹ Ty wår Gud är en förtärande eld.