Levi offer swagt, Christi endast fullkomligt.

¹ Ty lagen hafwer skuggan af det tillkommande goda, och icke sjelfwa warelsen. Årligen måste man offra alltid enahanda offer, och kan icke göra dem fullborda, som det offra.

² Annars hade det återwändt offras: efter de, som så offra, hade sedan intet samwete haft af synder, när de hade en resa warit rene gjorde.

³ Utan dermed sker en åminnelse på synderna hwart år.

⁴ Ty omöjligt är genom oxablod och bockablod borttaga synder.

⁵ Derföre, då Han kommer i werlden, säger Han: Offer och gåfwor hafwer du icke welat; men kroppen hafwer du mig beredt.

⁶ Bränneoffer och syndoffer behaga dig icke.

⁷ Då sade jag: Si, jag kommer; i boken är skrifwet om mig, att jag skall göra din wilja, o Gud.

⁸ Tillförene då Han sade: Offer och gåfwor, bränneoffer och syndoffer hafwer du icke welat; icke behaga de dig heller, hwilka efter lagen offras;

⁹ Då sade Han: Si jag kommer, till att göra, o Gud, din wilja. Der tager Han det första bort, att Han det andra insätta skall.

¹⁰ I hwilken wilja wi helgade äro en resa, genom JEsu Christi kropps offer.

¹¹ Och hwar och en prest är insatt, att han dagligen skall sköta gudstjensten, och ofta offra enahanda offer, hwilka aldrig kunna borttaga synder.

¹² Men denne, då han hade offrat ett offer för synderna, det ewinnerligen gäller, sitter Han på Guds högra hand.

¹³ Och wäntar nu, till dess Hans owänner lagde warda Honom till en fotapall.

¹⁴ Ty med ett offer hafwer Han ewinnerligen fullkomnat dem, som helige warda.

¹⁵ Det betygar oss ock den Helige Ande, ty då Han tillförene sagt hade:

¹⁶ Det är det Testamentet, som jag dem göra will, efter de dagar, säger HERren: jag will gifwa min lag i deras hjerta, och i deras sinne will jag skrifwa dem.

¹⁷ Och deras synder och orättfärdighet will jag icke mer ihågkomma.

¹⁸ Der nu sådan förlåtelse är, der är icke mer offer för synder.

¹⁹ Efter wi nu hafwa, käre bröder, frihet till att ingå uti det heliga, genom JEsu blod.

²⁰ Hwilken Han oss beredt hafwer till en ny och lefwande wäg, genom förlåten, det är, genom sitt kött.

²¹ Och hafwa en Öfwersteprest öfwer Guds hus;

²² Så låt oss framgå, med ett sannskyldigt hjerta, uti en fullkomlig tro, bestänkte i hjertan ifrån ett ondt samwete, och twagne om kroppen med rent watten.

²³ Och låt oss hålla hoppets bekännelse owikligen; ty Han är trofast, som det lofwat hafwer.

²⁴ Och låt oss akta på oss inbördes, till att uppwäcka till kärlek och goda gerningar.

²⁵ Icke öfwergifwande wår församling, såsom somlige för sed hafwa, utan förmaner eder inbördes, och det dess mer, att I sen huru dagen nalkas.

²⁶ Ty om wi sjelfwiljande synda, sedan wi förstått hafwa sanningen, då står oss intet offer igen för synderna.

²⁷ Utan en förskräcklig domens förbidelse, och eldens nit, som motståndarena förtära skall.

²⁸ Ho som bryter Mose lag, han måste dö utan barmhertighet, efter tu eller tre wittnen.

²⁹ Huru mycket större näpst, menen I, förtjenar den, som Guds Son förtrampar, och Testamentets blod såsom orent aktar, genom hwilket Han helgad är, och försmäder nådens Anda?

³⁰ Ty wi känna den som sade: Hämden är min; jag skall wedergälla det, säger HERren. Och åter: HERren skall döma sitt folk.

³¹ Det är gräseligt falla uti lefwandes Guds händer.

³² Men kommer ihåg de framlidna dagar, i hwilka I upplyste woren, och stoden en stor törning i bedröfwelsen.

³³ En dels, då I sjelfwe genom hädelse och bedröfwelse ett widunder worden; och en dels, då I sällskap haden med dem, som det så går.

³⁴ Ty I hafwen delaktige warit af de bedröfwelser, som af mina bojor gingo, och med fröjd lidit edra egodelars försköfling, wetande, att I när eder sjelfa bättre och blifwande egodelar hafwen i himmelen.

³⁵ Så kaster icke nu bort eder tröst, som en stor lön hafwer.

³⁶ Ty tålamodet är eder behof; på det I mågen göra Guds wilja, och få det, som lofwat är.

³⁷ Ty ännu en liten tid, så kommer den som komma skall, och fördröjer icke.

³⁸ Men den rättfärdige skall lefwa af tron; och hwilken sig undandrager, han skall icke behaga min själ.

³⁹ Men wi äro icke de, som oss undandrage till förtappelse; utan af dem som tro, och frälsa själen.