Gamla och Nya Testamentets offer.

¹ Hade och wäl det första sina rätter, och gudstjenst, och utwärtes helighet.

² Ty det främre tabernaklet war der uppsatt; uti hwilket woro ljusastakarna, och bordet, och skådobröden; och detta kallades det heliga.

³ Men bak den andra förlåten war det tabernaklet, som man kallade det allraheligaste;

⁴ Hwilket hade det gyllene rökelsekaret, och testamentets ark, på alla sidor beslagen med guld; uti hwilken war det gyllene ämbar, der det himmelsbrödet uti war, och Aarons staf, som blomstrats hade, och testamentets taflor;

⁵ Men der ofwan uppå woro härlighetens Cherubim, som öfwerskyggde nådastolen; af hwilka stycken på denna tid icke besynnerligen är sägandes.

⁶ Då nu detta så beredt war, gingo presterna alltid in i det främre tabernaklet, och uträttade gudstjensten.

⁷ Men uti det andra gick allenast den öfwerstepresten; en tid om året; icke utan blod, det han offrade för sina egna, och för folkens synder:

⁸ Der den Helige Ande med betydde, att helighetens wäg ändå icke uppenbar war, medan det första tabernaklet stod.

⁹ Hwilket war en liknelse i den tiden, i hwilken gåfwor och offer offrades, och kunde icke göra honom fullkommen, efter samwetet, som den gudstjensten gjorde,

¹⁰ Allenast med mat och dryck, och mångahanda twagning, och utwärtes helighet, som pålagda woro, intill bättringens tid.

¹¹ Men Christus är kommen, att Han skall wara Öfwerseprest till det tillkommande goda; genom ett större och fullkomligare tabernakel, det med händer icke gjordt är, det är, det icke så bygdt är;

¹² Icke heller genom bockablod, eller kalfwablod: utan Han är genom sitt eget blod en resa ingången uti det heliga, och hafwer funnit en ewig förlossning.

¹³ Ty hafwer oxablod och bockablod, och strödd aska af kon helgat de orena, till köttslig renhet:

¹⁴ Huru mycket mer skall Christi blod, som hafwer sig sjelf obesmittad, genom den Heliga Anda, Gudi offrat, rena wårt samwete af de döda gerningar, till att tjena lefwande Gud.

¹⁵ Derföre är Han ock Nya Testamentets Medlare ; på det de, som kallade äro, skulle få det ewiga arfwets löfte, i det, att Hans död gick der emellan , till förlossning ifrån de öfwerträdelser, som under det förra Testamentet woro.

¹⁶ Ty hwar ett testamente är, måste ock hans död med wara, som testamentet gjorde.

¹⁷ Ty testamentet blifwer gildt genom döden; annars hafwer det ännu ingen makt, så länge han lefwer, som testamentet gjorde.

¹⁸ Derföre war ock icke det första stiktadt utan blod.

¹⁹ Ty då Moses allt folket föregifwit hade hwart och ett budord efter lagen, tog han kalfwablod och bockablod, med watten, och purpurull, och isop, ock bestänkte boken, och allt folket;

²⁰ Och sade: Detta är Testamentets blod, det Gud hafwer eder bjudit.

²¹ Och desslikes tabernaklet, och alla käril, der gudstjenst plägade med göras, bestänkte Han sammalunda med blod.

²² Och warda mest all ting efter lagen rena gjorda i blod; och utan blodsutgjutelse sker ingen förlåtelse.

²³ Så är nu af nöden, att de himmelska tings eftersyner skola med sådant renade warda: men de himmelska tingen måste bättre offer hafwa än dessa woro.

²⁴ Ty Christus är icke ingången i det heliga, som med händer gjort är, hwilket är en eftersyn till det sanskyldiga, utan in uti sjelfwa himmelen, på det Han skall nu wara i Guds åsyn för oss.

²⁵ Icke att han skall ofta offra sig, såsom öfwerstepresten gick hwart år in uti det heliga med annans blod.

²⁶ Sjelf måste Han skolat ofta lida, af werldens begynnelse; men nu, på werldens ändalykt, är Han en gång uppenbarad, genom sitt eget offer, till att borttaga synden.

²⁷ Och såsom menniskorna är förelagdt en gång dö, men sedan domen,

²⁸ Så är ock Christus en resa offrad, till att borttaga mången mans synder: men en annan gång skall Han låta se sig utan synd dem, som Honom wänta, till salighet.