Affalls fara. Hoppets, ordet kraft.

¹ Derföre wilje wi låta bestå den lärdom, som lyder på begynnelsen till ett christeligt lefwerne, och taga det före, som till fullkomligheten drager: icke på nytt läggande grunden till bättring af döda gerningar, till tron på Gud;

² Till döpelsen, till lärdom, till händers påläggning, till de dödas uppståndelse, och till den ewiga domen.

³ Och det wilje wi göra, om Gud annars det tillstäder.

⁴ Ty det är omöjligt, att de som en gång upplyfte äro, och smakat hafwa den himmelska gåfwan, och delaktige wordne äro af den Heliga Anda;

⁵ Och smakat hafwa det goda Guds ord, och den tillkommande werldens kraft:

⁶ Om de affalla, och på nytt sig sjelfwom korsfästa Guds Son, och för spott hålla; att de skola igen förnyas till bättring.

⁷ Ty jorden som indricker regnet, som ofta kommer på henne, och bär dem beqwäma örter, som henne bruka, hon får wälsignelse af Gud.

⁸ Men den törne och tistel bär, hon är oduglig, och närmast förbannelsen; hwilkens ändalykt är, att hon skall brännas.

⁹ Men wi förse oss, I älskelige, till eder det bättre är, och det saligheten närmare är; ändock wi så tala.

¹⁰ Ty Gud är icke orättwis, att Han förgäter eder gerning och arbete i kärleken, som I bewisat hafwer på Hans namn, då I tjenten helgonen, och ännu tjenen.

¹¹ Men wi begäre, att hwar och en af eder densamma flit bewisar, till att hålla hoppet fast allt intill ändan.

¹² Att I cke tröge blifwen, utan deras efterföljare, som genom tron och långmodighet få det arf, som utlofwadt är.

¹³ Ty när Gud lofwade Abraham, då Han ingen större hade, der Han wid swärja kunde, swor Han wid sig sjelf,

¹⁴ Och sade: Sannerligen, jag will wälsigna dig, och föröka dig.

¹⁵ Ock så, efter han i tålamod förbidde, fick han det som utlofwadt war.

¹⁶ Ty menniskorna swärja wid den der större är än de; och dem emellan blifwer en ände på alla trätor, om det stadfäst blifwer med en ed.

¹⁷ Men då Gud wille rikeligen bewisa arfwingarna till löftet sitt uppsåts fasthet, lade Han der en ed uppå:

¹⁸ Att wi genom tu owikeliga ting, i hwilka omöjligt är, att Gud ljuga skulle , en stark tröst hafwa skulle, wi som dertill flytt hafwa, att wi måtte få det hopp, som tillbjudet är;

¹⁹ Hwilket wi hålla såsom ett säkert och fast wår själs ankare; det ock ingår intill det, som innanför förlåten är.

²⁰ Dit Förelöparen för oss ingången är, JEsus, en Öfwersteprest worden till ewig tid, efter Melchisedeks sätt.