¹ Om jag talade med menniskors och Änglars tungor, och hade icke kärleken, så vore jag en ljudande malm, eller en klingande bjellra.

² Och om jag kunde prophetera, och visste all hemlighet, och allt förstånd, och hade alla tro, så att jag försatte berg, och hade icke kärleken, så vore jag intet.

³ Och om jag gåfve alla mina ägodelar de fattiga, och låte min lekamen brinna, och hade icke kärleken, så vore det mig intet nyttigt.

⁴ Kärleken är tålig och mild; kärleken afundas intet; kärleken skalkas intet, han uppblåses icke.

⁵ Han skickar sig icke ohöfveliga; han söker icke sitt, han förtörnas icke, han tänker intet argt;

⁶ Han gläds icke öfver orättfärdighet; men han fröjdar sig öfver sanningen.

⁷ Han fördrager all ting, han tror all ting, han hoppas all ting, han lider all ting.

⁸ Kärleken vänder aldrig åter, ändock Prophetierna skola återvända, och tungomålen skola afkomma, och förståndet skall återvända.

⁹ Ty vi förstå endels, och prophetere endels;

¹⁰ Men då det kommer som fullkomligit är, så vänder det åter som endels är.

¹¹ Då jag var ett barn, talade jag som ett barn, och hade sinne som ett barn, och hade barnsliga tankar; men sedan jag vardt man, lade jag bort det barnsligit var.

¹² Ty vi se nu genom en spegel, uti ett mörkt tal; men då ansigte emot ansigte. Nu känner jag endels; men då skall jag kännat, såsom jag ock känd är.

¹³ Men nu blifver tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst ibland dem är kärleken.