¹ Varer mine efterföljare, såsom ock jag Christi.

² Käre bröder, jag prisar eder, att I tänken på mig i all stycke, och hållen det sätt, som jag eder föresatt hafver.

³ Så vill jag, att I veta skolen, att Christus är hvars och ens mans hufvud; men mannen är qvinnones hufvud; men Gud är Christi hufvud.

⁴ Hvar och en man, som beder, eller propheterar, och hafver något på hufvudet, han skämmer sitt hufvud.

⁵ Men en qvinna, som beder eller propheterar med ohöljdt hufvud, hon skämmer sitt hufvud; ty det vore icke annars, än som hon vore rakad.

⁶ Vill hon icke hölja sig, så skare ock håret med af; nu, efter det står illa att henne är håret afskoret, eller afrakadt, så hölje sig.

⁷ Men mannen skall icke hölja sitt hufvud; ty han är Guds beläte och ära; men qvinnan är mansens ära.

⁸ Ty mannen är icke af qvinnone; utan qvinnan af mannenom.

⁹ Och mannen är icke skapad för qvinnones skull; utan qvinnan för mansens skull.

¹⁰ Derföre skall qvinnan hafva ena magt på hufvudet, för Änglarnas skull.

¹¹ Dock är hvarken mannen utan qvinnone, eller qvinnan utan mannen, i Herranom.

¹² Ty såsom qvinnan är af mannenom, så är ock mannen genom qvinnona; men alltsammans af Gudi.

¹³ Dömer vid eder sjelfva, om det är dägeligit, att en qvinna beder Gud ohöljd?

¹⁴ Eller lärer icke naturen eder det, att enom man är vanheder, om han hafver långt hår;

¹⁵ Men qvinnone är ära, att hon hafver långt hår? Håret är henne gifvet till att skyla sig med.

¹⁶ Är det ock någor ibland eder, den i detta ärendet enträten är, han vete, att vi hafve icke den seden; och icke Guds församlingar heller.

¹⁷ Men detta måste jag befalla: Jag kan icke prisa, att I tillhopakommen, icke till förbättring, utan till förvärring.

¹⁸ I förstone, när I kommen tillhopa i församlingene, hörer jag att ibland eder är skiljaktighet; det jag ock väl endels tror.

¹⁹ Ty ibland eder måste ju vara parti, på det de rättsinnige skola varda uppenbare ibland eder.

²⁰ När I nu tillhopakommen, så håller man då icke Herrans Nattvard.

²¹ Ty då man skall hålla nattvard, tager hvar och en sin egen nattvard framföre åt; och den ene hungrar, den andre är drucken.

²² Hafven I nu icke hus, der I uti äta eller dricka mågen? Eller förakten I Guds församling, och skämmen dem som intet hafva? Hvad skall jag säga eder? Skall jag prisa eder? Häruti prisar jag eder intet.

²³ Ty jag hafver undfått af Herranom, det jag ock eder gifvit hafver: ty Herren Jesus, i den natten, då han förrådder vardt, tog han brödet;

²⁴ Tackade, bröt det, och sade: Tager, äter; detta är min lekamen, som för eder brytes; detta görer till min åminnelse.

²⁵ Sammalunda ock kalken, efter nattvarden, och sade: Denne kalk är det nya Testamentet i minom blod; detta görer, så ofta I dricken, till min åminnelse.

²⁶ Ty så ofta I äten af detta bröd, och dricken af denna kalk, skolen I förkunna Herrans död, tilldess han kommer.

²⁷ Hvilken nu ovärdeliga äter af detta bröd, eller dricker af Herrans kalk, han blifver saker på Herrans lekamen och blod.

²⁸ Men pröfve menniskan sig sjelfva, och äte så af det brödet, och dricke af den kalken.

²⁹ Ty den ovärdeliga äter och dricker, han äter och dricker sig sjelfvom domen, icke åtskiljandes Herrans lekamen.

³⁰ Derföre äro ock månge svage och kranke ibland eder, och en stor del sofva.

³¹ Ty om vi sjelfve dömde oss, så vorde vi icke dömde.

³² Men då vi dömde varde, så varde vi näpste af Herranom; på det vi icke med verldene skole fördömde varda.

³³ Derföre, mine käre bröder, när I tillhopakommen till att äta, så bide den ene den andra.

³⁴ Men hungrar någor, han äte hemma; på det I icke tillhopakommen till fördömelse. Det andra vill jag skicka, när jag kommer.