¹ Men falske Propheter voro ock ibland folket, som ock ibland eder varda skola falske lärare; hvilke med ibland införa skola förderfvelig partier, och förneka Herran, som dem köpt hafver; och skola föra öfver sig sjelfva en hastig fördömelse.

² Och månge skola efterfölja deras förderf; genom hvilka sanningenes väg blifver försmädd;

³ Och uti girighet, med diktad ord, skola de handla med eder; hvilkom domen nu längesedan icke sen är, och deras fördömelse sofver icke.

⁴ Ty hafver Gud icke skonat Änglomen, som syndade, utan hafver dem med mörksens kedjor nederkastat till helvetes, öfverantvardandes till att förvaras till domen;

⁵ Och hafver icke skonat den förra verldene; utan bevarat Noe, rättfärdighetenes Predikare, sjelf åttonde, och lät floden gå öfver de ogudaktigas verld;

⁶ Och hafver gjort de städer Sodoma och Gomorra till asko, omstört och fördömt dem; och satt för ett efterdömelse dem ogudaktigom, som sedan komma skulle;

⁷ Och hafver frälst den rättfärdiga Lot, som var plågad af skamliga menniskor, genom deras sköraktiga umgängelse;

⁸ Ty efter han var rättfärdig, och bodde ibland dem, och måste dock sådana se och höra, plågade de dageligen den rättfärdiga själen med sina onda gerningar.

⁹ Herren kan frälsa de gudaktiga utaf frestelsen, men behålla de orättfärdiga till domedag, till att pinas;

¹⁰ Men aldramest dem som vandra efter köttet, uti orenom lusta, och försmå herrskapet, öfverdådige, ensinnade, och intet rädas försmäda väldigheterna;

¹¹ Ändock Änglarna, som i kraftene och starkhetene större äro, icke draga kunna den försmädeliga domen emot sig, af Herranom.

¹² Men de äro såsom de oförnuftiga djur, som af naturen dertill födda äro, att de skola fångna och slagtade varda; försmäda det de intet förstå, och skola uti sitt förderfveliga väsende förgås;

¹³ Och få orättfärdighetenes lön. De hållat för vällust, att de lefva i timeliga kräselighet; de äro slemheter och skamfläckar; pråla af edra gåfvor, slösa med edart;

¹⁴ Hafva ögonen full med horeri, låta icke förmena sig syndena, och locka till sig de ostadiga själar; hafva sin hjerta genomöfvad i girighet; förbannadt folk;

¹⁵ Öfvergifva rätta vägen, och gå ville, och efterfölja Balaams, Bosors sons väg, hvilken älskade vrånghetenes lön.

¹⁶ Men han blef straffad för sin vrånghet; det stumma arbetsdjuret talade med menniskoröst, och förtog Prophetens galenskap.

¹⁷ De äro källor utan vatten, och molnskyr, som af vädret drifvas; hvilkom förvaradt är ett svart mörker, till evig tid.

¹⁸ Ty de tala stolt ord, som äro fåfäng: och igenom otukt locka dem till köttslig lusta, som rättsliga undsluppne voro, och ännu vandra i villfarelse;

¹⁹ Och lofva dem frihet, ändock de sjelfve äro förderfvelsens tjenare; ty af hvem någor öfvervunnen varder, hans tjenare är han vorden.

²⁰ Ty sedan de, genom Herrans och Frälsarens Jesu Christi kunskap, undflytt hafva verldenes orenlighet, och hafva åter bevefvat sig deruti, och äro öfvervunne, är dem det yttersta värre vordet än det första.

²¹ Och hade dem bättre varit intet förståndit rättfärdighetenes väg, än, sedan de förstodo, vända sig ifrå det helga budet, som de anammat hade.

²² Dem är vederfaret det som för ett sant ordspråk plägar sägas: Hunden går åter till sina spyo; och svinet, som tvaget är, sölar sig åter i träcken.