skriftlärdes skrymtaktiga nit, bönhör en

kananeisk kvinna, botar en dövstum.

¹ Och fariséerna, så ock några skriftlärde som hade kommit från Jerusalem, församlade sig omkring honom;

² och de fingo då se några av hans lärjungar äta med »orena», det är otvagna, händer.

³ Nu är det så med fariséerna och alla andra judar, att de icke äta något utan att förut, till åtlydnad av de äldstes stadgar, noga hava tvagit sina händer,

⁴ likasom de icke heller, när de komma från torget, äta något utan att förut hava tvagit sig; många andra stadgar finnas ock, som de av ålder pläga hålla, såsom att skölja bägare och träkannor och kopparskålar.

⁵ Därför frågade honom nu fariséerna och de skriftlärde: »Varför vandra icke dina lärjungar efter de äldstes stadgar, utan äta med orena händer?»

⁶ Men han svarade dem: »Rätt profeterade Esaias om eder, I skrymtare, såsom det är skrivet: 'Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig;

⁷ och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.'

⁸ I sätten Guds bud å sido och hållen människors stadgar.»

⁹ Ytterligare sade han till dem: »Rätt så; I upphäven Guds bud för att hålla edra egna stadgar!

¹⁰ Moses har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och 'Den som smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.'

¹¹ Men I sägen: om en son säger till sin fader eller sin moder: 'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i stället såsom korban' (det betyder offergåva),

¹² då kunnen I icke tillstädja honom att vidare göra något för sin fader eller sin moder.

¹³ På detta sätt gören I Guds budord om intet genom edra fäderneärvda stadgar. Och mycket annat sådant gören I.»

¹⁴ Därefter kallade han åter folket till sig och sade till dem: »Hören mig alla och förstån.

¹⁵ Intet som utifrån går in i människan kan orena henne, men vad som går ut ifrån människan, detta är det som orenar henne.»

¹⁶ [1]

¹⁷ När han sedan hade lämnat folket och kommit inomhus, frågade hans lärjungar honom om detta bildliga tal.

¹⁸ Han svarade dem: »Ären då också I så utan förstånd? Insen I icke att intet som utifrån går in i människan kan orena henne,

¹⁹ eftersom det icke går in i hennes hjärta, utan ned i buken, och har sin naturliga utgång?» Härmed förklarade han all mat för ren.

²⁰ Och han tillade: »Vad som går ut ifrån människan, detta är det som orenar människan.

²¹ Ty inifrån, från människornas hjärtan, utgå deras onda tankar, otukt, tjuveri, mord,

²² äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund, hädelse, övermod, oförsynt väsende.

²³ Allt detta onda går inifrån ut, och det orenar människan.»

²⁴ Och han stod upp och begav sig bort därifrån till Tyrus' område. Där gick han in i ett hus och ville icke att någon skulle få veta det. Dock kunde han icke förbliva obemärkt,

²⁵ utan en kvinna, vilkens dotter var besatt av en oren ande, kom, strax då hon hade fått höra om honom, och föll ned för hans fötter;

²⁶ det var en grekisk kvinna av syrofenicisk härkomst. Och hon bad honom att han skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter.

²⁷ Men han sade till henne: »Låt barnen först bliva mättade; det är ju otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt hundarna.»

²⁸ Hon svarade och sade till honom: »Ja, Herre; också äta hundarna under bordet allenast av barnens smulor.»

²⁹ Då sade han till henne: »För det ordets skull säger jag dig: Gå; den onde anden har farit ut ur din dotter.»

³⁰ Och när hon kom hem, fann hon flickan ligga på sängen och såg att den onde anden hade farit ut.

³¹ Sedan begav han sig åter bort ifrån Tyrus' område och tog vägen över Sidon och kom, genom Dekapolis' område, till Galileiska sjön.

³² Och man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad honom att lägga handen på denne.

³³ Då tog han honom avsides ifrån folket och satte sina fingrar i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga

³⁴ och såg upp till himmelen, suckade och sade till honom: »Effata» (det betyder: »Upplåt dig»).

³⁵ Då öppnades hans öron, och hans tungas band löstes, och han talade redigt och klart.

³⁶ Och Jesus förbjöd dem att omtala detta för någon; men ju mer han förbjöd dem, dess mer förkunnade de det.

³⁷ Och folket häpnade övermåttan och sade: »Allt har han väl beställt: de döva låter han höra och de stumma tala.» [1] Se Nya testamentets text i Ordförklaringarna.