himmelriket och stillar en storm på

sjön.

¹ Och han begynte åter undervisa vid sjön. Och där församlade sig en stor hop folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och han satt i den ute på sjön, under det att allt folket stod på land utmed sjön.

² Och han undervisade dem mycket i liknelser och sade till dem i sin undervisning:

³ »Hören! En såningsman gick ut för att så.

⁴ Då hände sig, när han sådde, att somt föll vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det.

⁵ Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord;

⁶ men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort.

⁷ Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det, så att det icke gav någon frukt.

⁸ Men somt föll i god jord, och det sköt upp och växte och gav frukt och bar trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»

⁹ Och han tillade: »Den som har öron till att höra, han höre.»

¹⁰ När han sedan hade dragit sig undan ifrån folket, frågade honom de tolv, och med dem de andra som följde honom, om liknelserna.

¹¹ Då sade han till dem: »Åt eder är Guds rikes hemlighet given, men åt dem som stå utanför meddelas alltsammans i liknelser,

¹² för att de 'med seende ögon skola se, och dock intet förnimma, och med hörande öron höra, och dock intet förstå, så att de icke omvända sig och undfå förlåtelse'.»

¹³ Sedan sade han till dem: »Förstån I icke denna liknelse, huru skolen I då kunna fatta alla de andra liknelserna? --

¹⁴ Vad såningsmannen sår är ordet.

¹⁵ Och att säden såddes vid vägen, det är sagt om dem i vilka ordet väl bliver sått, men när de hava hört det, kommer strax Satan ock tager bort ordet som såddes i dem.

¹⁶ Sammalunda förhåller det sig med det som sås på stengrunden: det är sagt om dem, som när de få höra ordet, väl strax taga emot det med glädje,

¹⁷ men icke hava någon rot i sig, utan bliva beståndande allenast till en tid; när sedan bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då komma de strax på fall.

¹⁸ Annorlunda förhåller det sig med det som sås bland törnena: det är sagt om dem som väl höra ordet,

¹⁹ men låta tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse, och begärelser efter andra ting, komma därin och förkväva ordet, så att det bliver utan frukt.

²⁰ Men att det såddes i den goda jorden, det är sagt om dem som både höra ordet och taga emot det, och som bära frukt, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»

²¹ Och han sade till dem: »Icke tager man väl fram ett ljus, för att det skall sättas under skäppan eller under bänken; man gör det ju, för att det skall sättas på ljusstaken.

²² Ty intet är fördolt, utom för att det skall bliva uppenbarat; ej heller har något blivit undangömt, utom för att det skall komma i dagen.

²³ Om någon har öron till att höra, så höre han.»

²⁴ Och han sade till dem: »Akten på vad I hören. Med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder, och ännu mer skall bliva eder tilldelat.

²⁵ Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.»

²⁶ Och han sade: »Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i jorden;

²⁷ och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv icke huru.

²⁸ Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och omsider finnes fullbildat vete i axet.

²⁹ När så frukten är mogen, låter han strax lien gå, ty skördetiden är då inne.»

³⁰ Och han sade: »Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med vilken liknelse skola vi framställa det?

³¹ Det är såsom ett senapskorn, som när det lägges ned i jorden, är minst av alla frön på jorden;

³² men sedan det är nedlagt, skjuter det upp och bliver störst bland alla kryddväxter och får så stora grenar, att himmelens fåglar kunna bygga sina nästen i dess skugga.»

³³ I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter deras förmåga att fatta det;

³⁴ och utan liknelse talade han icke till dem. Men för sina lärjungar uttydde han allt, när de voro allena.

³⁵ Samma dag, om aftonen, sade han till dem: »Låt oss fara över till andra stranden.»

³⁶ Så läto de folket gå och togo honom med i båten, där han redan förut var; och jämväl andra båtar följde med honom.

³⁷ Då kom en häftig stormvind, och vågorna slogo in i båten, så att båten redan begynte fyllas.

³⁸ Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgärden. Då väckte de honom och sade till honom: »Mästare, frågar du icke efter att vi förgås?»

³⁹ När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön: »Tig, var stilla.» Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt.

⁴⁰ Därefter sade han till dem: »Varför rädens I? Haven I ännu ingen tro?»

⁴¹ Och de hade blivit mycket häpna och sade till varandra: »Vem är då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?»