¹ Så gingo Petrus och Johannes tillhopa upp i templet, vid bönestunden, som var den nionde timmen.

² Och der var en man, ofärdig allt ifrå sine moders lif, som lät sig bära; den satte de hvar dag för dörrena åt templet, som het den sköna, att han skulle bedas almosa af dem som ingingo i templet.

³ Då han fick se Petrum och Johannem, att de ville gå in i templet, bad han dem om almoso.

⁴ Då såg Petrus på honom, med Johanne, och sade: Se på oss.

⁵ Då såg han på dem, förhoppandes att han skulle något få af dem.

⁶ Då sade Petrus: Silfver och guld hafver jag icke; men det jag hafver, det gifver jag dig: I Jesu Christi Nazareni Namn, statt upp, och gack;

⁷ Och tog honom vid högra handena, och reste honom upp; och straxt vordo hans fötter och ben stadig.

⁸ Han sprang upp, och stod, och gick, och följde dem in i templet; gick och sprang hit och dit, prisandes Gud.

⁹ Då fick allt folket se honom, att han gick och lofvade Gud;

¹⁰ Och kände honom, att han var den samme, som plägade sitta efter almoso, vid, den sköna dörrena för templet; och vordo fulle med undersamhet och förskräckelse öfver det honom vederfaret var.

¹¹ Då nu denne mannen, som ofärdig varit hade, och helbregda gjord var, höll sig intill Petrum och Johannem, lopp allt folket till dem i förhuset, som kallas Salomons, och förundrade sig.

¹² Då Petrus, det såg, svarade han till folket: I män af Israel, hvi undren I häruppå? Eller hvi sen I på oss, lika visst som vi af vår egen kraft eller förtjenst hade det åstadkommit, att denne hafver fått sin gång?

¹³ Abrahams, och Isaacs och Jacobs Gud, våra fäders Gud, hafver förklarat sin Son Jesum, hvilken I öfverantvardat hafven, och förnekat inför Pilatus, då han dömde, att han skulle gifvas lös.

¹⁴ Men I förnekaden den Helga och Rättfärdiga; och båden, att mandråparen skulle gifvas eder.

¹⁵ Och lifsens Första dråpen I. Den hafver Gud nu uppväckt ifrå de döda; till hvilket vi vittne äre;

¹⁶ Och hafver genom trona på hans Namn, på denna, som I sen och kännen, stadfäst sitt Namn; och tron, som är genom honom, hafver gifvit denna hans helbregda, i allas edra åsyn.

¹⁷ Nu, käre bröder, vet jag väl, att I det gjort hafven af fåkunnighet, såsom ock edre öfverste.

¹⁸ Men Gud, som genom alla sina Propheters mun föresagt hafver, att Christus skulle lida, han hafver nu så fullbordat det.

¹⁹ Så bättrer eder nu, och vänder eder om, på det edra synder måga afskrapade varda;

²⁰ Att vederqvickelsens tid då kommer för Herrans ansigte, när han sändandes varder den eder nu tillförene predikad är, Jesum Christum;

²¹ Hvilken himmelen intaga måste, till den tid att igen upprättadt varder allt det Gud sagt hafver, genom alla sina helga Propheters mun, af verldenes begynnelse.

²² Ty Moses hafver sagt till fäderna: Herren, edar Gud, skall eder uppväcka en Prophet utaf edra bröder, såsom mig; honom skolen I höra i allt det han eder sägandes varder.

²³ Och det skall ske, att hvar och en själ, som icke hörer den Propheten, hon skall utkastas ifrå folket.

²⁴ Och alle Propheterna, ifrå Samuel, och sedan så månge som talat hafva, hafva bådat dessa dagarna.

²⁵ I ären Propheternas och förbundsens barn, det Gud hafver gjort med våra fäder, sägandes till Abraham: I dine säd skola all folk på jordene välsignad varda.

²⁶ Eder först och främst hafver Gud uppväckt sin Son, Jesum, och sändt honom till att välsigna eder, att hvar och en af eder skulle sig omvända ifrå sine ondsko.