¹ Då sade den öfverste Presten: Hafver detta sig ock så?

² Då sade han: I män, bröder och fader, hörer härtill. Härlighetenes Gud syntes vårom fader Abraham, medan han var i Mesopotamien, förr än han bodde i Haran;

³ Och sade till honom: Gack utu ditt land, och ifrå dine slägt; och kom i det land, som jag vill visa dig.

⁴ Då for han ut af de Chaldeers land, och bodde i Haran; och dädan, då hans fader var död, lät han föra honom hit i detta land, der I nu uti bon;

⁵ Och gaf honom ingen arfvedel härinne, icke en fot bredt. Och han lofvade honom, att han skulle honom det gifva till att besitta, och hans säd efter honom, den tid han ännu inga barn hade.

⁶ Men Gud sade alltså: Din säd skall varda främmande, uti främmande land; och de skola hafva dem under sig i träldom, och fara illa med dem, i fyrahundrade år.

⁷ Och det folk, som de tjena skola, vill jag döma, sade Gud; och sedan skola de gå derut, och skola tjena mig i detta rum.

⁸ Och han gaf honom omskärelsens förbund; och han födde Isaac, och omskar honom på åttonde dagen; och Isaac födde Jacob; och Jacob födde de tolf Patriarcher.

⁹ Och de Patriarcher sålde Joseph, för afunds skull, in uti Egypten; och Gud var med honom.

¹⁰ Och han halp honom utur all hans bedröfvelse, och gaf honom nåd och visdom inför Pharao, Konungen i Egypten; och han satte honom till höfvitsman öfver Egypten, och öfver allt sitt hus.

¹¹ Så kom hunger öfver hela Egypti land och Canaan, och stor tvång; och våre fäder funno ingen födo.

¹² Men då Jacob hörde, att uti Egypten var korn, sände han våra fäder första gången ut.

¹³ Och då han åter sände dem ut, vardt Joseph känder af sina bröder; och Pharao vardt undervist om Josephs slägt.

¹⁴ Då sände Joseph, och kallade sin fader Jacob till sig, och all sin slägt, till fem och sjutio själar.

¹⁵ Och Jacob for ned till Egypten; och blef död, han och våre fäder;

¹⁶ Och vordo förde till Sichem, och lades i griften, som Abraham köpt hade, för penningar, af Hemors barn, som var Sichems (son).

¹⁷ Då nu tiden tillstundade om löftet, om hvilket Gud hade svorit Abraham, växte folket, och vardt förökadt uti Egypten;

¹⁸ Tilldess der uppkom en annar Konung, den intet visste af Joseph.

¹⁹ Han gick vårt slägte efter med list, och for illa med våra fäder, så att de utkasta måste sin barn, att de icke skulle blifva lefvande.

²⁰ Samma tiden vardt Moses född, och han var Gudi täcker; och vardt fostrader i sins faders hus, i tre månader.

²¹ Då han sedan utkastad vardt, tog Pharaos dotter honom upp, och födde honom upp sig för en son.

²² Och vardt Moses lärd i all den visdom, som de Egyptier hade; och var mägtig i ord och gerningar.

²³ Men då han vardt fyratio år gammal, kom honom i hjertat, att han ville bese sina bröder, Israels barn.

²⁴ Och då han såg, att enom af dem skedde orätt, halp han honom, och hämnade hans skada, som orätt skedde, och slog den Egyptien.

²⁵ Och han mente att hans bröder skulle förstå, att Gud, genom hans hand, skulle frälsa dem; men de förstodo det intet.

²⁶ Och dagen derefter syntes han ibland dem, der de trätte tillhopa; och ville förlika dem, sägandes: I män, I ären bröder hvi gören I hvarannan orätt?

²⁷ Men den som orätt gjorde sinom nästa, han stötte honom bort, sägandes: Ho hafver satt dig till höfvitsman och domare öfver oss?

²⁸ Månn du vilja slå mig ihjäl, såsom du slog den Egyptien i går?

²⁹ Då flydde Moses, för detta talets skull, och vardt en främling uti det landet Madian; der han två söner födde.

³⁰ Och efter fyratio år syntes honom Herrans Ängel i öknene, vid det berget Sina, uti en brinnande låga, utu buskanom.

³¹ Då Moses det såg, förundrade han sig om den synena; men då han gick fram, och skulle skåda, skedde Herrans röst till honom:

³² Jag är dina fäders Gud, Abrahams Gud, Isaacs Gud, och Jacobs Gud. Då vardt Moses förfärad, och torde icke se dit.

³³ Då sade Herren till honom: Lös dina skor af dina fötter; ty det rum, som du står uppå, är ett heligt land.

³⁴ Jag hafver väl sett mins folks tvång, som är uti Egypten, och hafver hört deras suckan, och är nederstigen till att frälsa dem; så kom nu hit, jag vill sända dig uti Egypten.

³⁵ Denna Mosen, som de försakade, sägande: Ho gjorde dig till höfvitsman och domare? honom (säger jag) hafver Gud sändt för en höfvitsman och förlossare, genom Ängelens hand, som honom syntes i buskanom.

³⁶ Han förde dem ut, görandes under och tecken uti Egypten, och uti röda hafvet, och uti öknene, i fyratio år.

³⁷ Denne är Moses, som sade till Israels barn: En Prophet skall Herren, edar Gud, uppväcka eder af edra bröder, såsom mig; honom skolen I höra.

³⁸ Denne var den som uti församlingen, i öknene, var med Ängelen, som talade med honom på Sina berg, och med våra fäder; han undfick lifsens ord, till att gifva oss;

³⁹ Hvilkom edre fäder ville icke lydaktige vara; utan drefvo honom ifrå sig, och vände sig om med sitt hjerta till Egypten;

⁴⁰ Sägande till Aaron: Gör oss gudar, som gå för oss; ty vi vete icke hvad denna Mosi vederfaret är, som oss utfört hafver af Egypti land.

⁴¹ Och gjorde de en kalf, i de dagar, och offrade offer till afgudar, och fröjdade sig öfver sina händers verk.

⁴² Då vände Gud sig om, och gaf dem der till, att de dyrkade himmelens härskap; såsom skrifvet står i Propheternas bok: I Israels hus, hafven I ock i de fyratio år offrat mig i öknene offer och fä?

⁴³ Och I upptogen Molochs tabernakel, och edars Guds Remphans stjerno; de beläte, som I gjort haden, till att tillbedja dem; och jag skall bortkasta eder utom Babylonien.

⁴⁴ Våre fader hade vittnesbördsens tabernakel uti öknene; såsom han dem förskickat hade, sägandes till Mosen, att han skulle göra det efter den eftersyn, som han sett hade;

⁴⁵ Hvilket ock våre fäder anammade, och förde det med Josua uti det land, som Hedningarna innehade, hvilka Gud utdref för våra fäders ansigte, intill Davids tid;

⁴⁶ Hvilken fann nåd för Gudi, och bad, att han måtte finna ett tabernakel till Jacobs Gud.

⁴⁷ Men Salomon byggde honom ett hus.

⁴⁸ Dock den Aldrahögste bor icke uti de tempel, som med händer gjord äro, såsom Propheten säger:

⁴⁹ Himmelen är mitt säte, och jorden är min fotapall. Hvad hus viljen I då bygga mig, säger Herren; eller hvad rum är till mina hvilo?

⁵⁰ Hafver icke min hand gjort detta alltsammans?

⁵¹ I hårdnackade, och oomskorne i hjertat och öron, I stån alltid emot den Helga Anda; såsom edra föder, sammalunda ock I.

⁵² Hvilken af Propheterna hafva icke edra fäder förföljt? De hafva ihjälslagit dem som förkunnade dens Rättfärdigas tillkommelse, hvilkens förrädare och dråpare I nu voren;