¹ Uti Cesareen var en man, benämnd Cornelius, en höfvitsman af den skaran, som het den Valske;

² Gudelig och gudfruktig med allt sitt hus, gifvandes folkena mycken almoso, och bedjandes Gud alltid.

³ Han såg uti en syn uppenbarliga, vid nionde timman på dagen, Guds Ängel inkomma till sig, och säga till sig: Corneli.

⁴ Då såg han uppå honom, och vardt förfärad, och sade: Hvad äret. Herre? Då sade han till honom: Dina böner och dina almosor äro uppkomne i åminnelse för Gud.

⁵ Så sänd nu några män till Joppe, och kalla till dig Simon, som ock kallas Petrus;

⁶ Han gästar när en, som heter Simon lädermakare, och hans hus är vid hafvet; den skall säga dig hvad du göra skall.

⁷ Och då Ängelen, som talade med Cornelio, var bortgången, kallade han till sig två sina tjenare, och en gudfruktig krigsknekt, af dem som togo vara på honom;

⁸ Och förtäljde dem allt detta, och sände dem till Joppe.

⁹ På den andra dagen, då de voro på vägen, och begynte lida intill staden, gick Petrus upp i salen, till att bedja, vid sjette timman.

¹⁰ Och som han vardt hungrig, ville han få sig mat; och vid de tillredde, kom en dvale öfver honom;

¹¹ Och han såg himmelen öppen, och nederkomma till sig ett fat, såsom ett stort linnet kläde, tillhopabundet i alla fyra hörnen, nederlåtet på jorden;

¹² Uti hvilko voro allahanda fyrafött djur på jorden, och vilddjur, och de som krypande äro, och de som flygande äro under himmelen.

¹³ Och en röst skedde till honom: Statt upp, Petre; slagta, och ät.

¹⁴ Då sade Petrus: Ingalunda, Herre; ty jag hafver aldrig ätit något menligit, eller orent.

¹⁵ Och rösten sade andra reson till honom: Det Gud hafver rent gjort, det behöfver du icke kalla menligit.

¹⁶ Och detta skedde ock så tredje reson; och vardt fatet sedan igen upptaget i himmelen.

¹⁷ Och då Petrus begynte bekymrad varda vid sig sjelf, hvad syn detta skulle vara, som han sett hade; si, männerna, som sände voro af Cornelio, voro för dörrene, och frågade efter Simons hus;

¹⁸ Och kallade de en ut, och sporde, om Simon, som ock kallades Petrus, var der till herberge.

¹⁹ Och vid Petrus tänkte på synena, sade Anden till honom: Si, der äro tre män, som söka efter dig.

²⁰ Så statt nu upp, och stig ned, och gack med dem, intet tviflandes; ty jag hafver sändt dem.

²¹ Så steg Petrus ned till männerna, som sände voro af Cornelio till honom, och sade: Si, jag är den som I söken; för hvad sak ären I komne?

²² Svarade de: Cornelius, den höfvitsmannen, som är en rättfärdig och gudfruktig man, och hafver vittnesbörd af allt Judiska folket, hafver fått befallning af en helig Ängel, att han skulle kalla dig uti sitt hus, och höra ord af dig.

²³ Då kallade han dem in, och behöll dom der till herberges. Dagen derefter for Petrus med dem; och några bröder af Joppe följde honom.

²⁴ Och den andra dagen kommo de in uti Cesareen; och Cornelius förbidde dem, och hade kallat tillhopa sina fränder, och sina bästa vänner.

²⁵ Och då dertill kom, att Petrus skulle ingå, gick Cornelius emot honom, och föll ned för hans fötter, och tillbad honom.

²⁶ Men Petrus reste honom upp, sägandes: Statt upp; jag är ock en menniska.

²⁷ Och som han hade talat med honom, gick han in, och fann der många, som församlade voro;

²⁸ Och sade till dem: I veten, att icke plägar lofligit vara, att en Judisk man må umgå eller komma till någon främmande; men Gud hafver mig undervist, att jag inga mennisko skall räkna menliga eller orena.

²⁹ Derföre är jag ock otvifvelakteligen kommen, sedan jag vardt kallad af eder. Så frågar jag eder nu, för hvad sak hafven I kallat mig?

³⁰ Då sade Cornelius: Fyra dagar sedan fastade jag intill denna stunden, och bad i mitt hus vid nionde timman; och si, en man stod för mig i skinande kläder;

³¹ Och sade: Corneli, din bön är hörd, och Gud hafver tänkt uppå dina almosor.

³² Så sänd nu några till Joppe, och kalla till dig Simon, som ock kallas Petrus; han gästar uti Simons lädermakares hus, utmed hafvet; när han kommer, skall han tala med dig.

³³ Så sände jag ock straxt till dig, och du gjorde väl att du kom. Så äre vi nu här alle för Gudi, till att höra allt det dig af Gudi befaldt är.

³⁴ Då öppnade Petrus sin mun, och sade: Nu förnimmer jag i sanning, att när Gudi är intet anseende till personen;

³⁵ Utan i allahanda folk den som fruktar honom, och gör rättfärdigheten, han är honom täck.

³⁶ I veten väl om det talet, som Gud utsändt hafver till Israels barn, bebådandes frid genom Jesum Christum, hvilken är Herre öfver allt;

³⁷ Om hvilket tal beryktadt är öfver hela Judiska landet, och först begynt af Galileen, efter den döpelsen som Johannes predikade;

³⁸ Huru Gud hafver smort Jesum af Nazareth med den Helga Anda, och kraft; hvilken vandrade omkring, görandes väl, och hjelpandes allom som besatte voro af djefvulen; ty Gud var med honom.

³⁹ Och vi äre vittne till allt det han gjort hafver, i Judiska landet, och i Jerusalem; den dråpo de, och hängde på träd.

⁴⁰ Denna hafver nu Gud uppväckt på tredje dagen, och låtit honom varda uppenbar;

⁴¹ Icke allo folkena, utan oss, som Gud tillförene till vittne utvalt hade; vi, som åtom och druckom med honom, sedan han var uppstånden ifrå de döda.

⁴² Och han böd oss, att vi skulle predika för folket, och vittna, att han är den som af Gudi tillskickad är, till en domare öfver lefvande och döda.

⁴³ Honom bära alle Propheterna vittnesbörd, att hvar och en som tror på honom, han skall få syndernas förlåtelse genom hans Namn.

⁴⁴ Vid Petrus ännu talade dessa orden, föll den Helge Ande på alla dem som talet hörde.

⁴⁵ Och de trogne af omskärelsen, som med Petro komne voro, förundrade sig att den Helga Andas gåfva vardt ock utgjuten öfver Hedningarna;

⁴⁶ Ty de hörde dem tala med tungomål, och prisa Gud.

⁴⁷ Då svarade Petrus: Kan någor förbjuda, att desse icke döpas i vatten, som fått hafva den Helga Anda, så väl som vi?

⁴⁸ Och så lät han döpa dem i Herrans Namn. Och de bådo honom, att han skulle blifva när dem i några dagar.