¹ Sedan, efter fjorton år, for jag åter upp till Jerusalem med Barnaba, och tog Titum ock med mig.

² Och for jag dit upp efter en uppenbarelse, och befrågade mig med dem om Evangelium, som jag förkunnar ibland Hedningarna; besynnerliga med dem, som för något voro räknade; på det jag icke skulle löpa fåfängt, eller redo lupit hafva.

³ Men icke vardt heller Titus, som med mig var, nödgad till att låta omskära sig, ändock han var en Grek.

⁴ Ty då någre falske bröder sig med inträngde, och med inkomne voro, till att bespeja vår frihet, som vi hafve i Christo Jesu, på det de skulle komma oss i träldom;

⁵ Vekom vi för dem icke en stund till underdånighet; på det Evangelii sanning skulle blifva beståndandes när eder.

⁶ Men af dem som något räknade voro, hurudane de fordom varit hade, det kommer mig intet vid; Gud aktar icke menniskones anseende; men de som något voro räknade, lärde mig intet;

⁷ Utan heldre tvärtemot; då de sågo, att mig betrodt var Evangelium till förhuden, lika som Petro till omskärelsen;

⁸ (Ty den som med Petro var kraftig till Apostla-ämbetet ibland omskärelsen, den hafver ock med mig kraftig varit ibland Hedningarna;)

⁹ Och förnummo den nåd, som mig gifven var, räckte Jacobus och Cephas, och Johannes, hvilke såsom pelare räknade voro, mig och Barnabe handena, och förenade sig med oss, så att vi skulle predika ibland Hedningarna, och de ibland omskärelsen;

¹⁰ Allenast, att vi skulle tänka på de fattiga; hvilket jag också hafver vinnlagt mig att göra.

¹¹ Men då Petrus kom till Antiochien, stod jag honom uppenbarliga emot; ty klagomål var kommen öfver honom.

¹² Ty förr än någre voro komne ifrå Jacobo, åt han med Hedningarna; men då de kommo, unddrog han sig, och skiljde sig ifrå dem; ty han fruktade dem som voro af omskärelsen.

¹³ Och de andre Judar skrymtade ock med honom, så att Barnabas vardt ock bedragen till att skrymta med dem.

¹⁴ Men då jag såg, att de icke rätteliga vandrade efter Evangelii sanning, sade jag till Petrum uppenbarliga för allom: Medan du, som äst en Jude, lefver som en Hedning, och icke som en Jude, hvarföre tvingar du då Hedningarna till att lefva efter Judasättet?

¹⁵ Ändock vi af naturen äre Judar, och icke syndare af Hedningomen;

¹⁶ Likväl, efter vi vete, att menniskan icke varder rättfärdig genom lagsens gerningar, utan genom trona på Jesum Christum, så tro vi ock på Christum Jesum, att vi skole rättfärdige varda genom trona på Christum, och icke af lagsens gerningar; derföre att intet kött varder rättfärdigadt genom lagsens gerningar.

¹⁷ Men skulle vi, som söke varda rättfärdige genom Christum, ock ännu sjelfve finnas vara syndare, så vore Christus en syndatjenare. Bort det.

¹⁸ Ty om jag bygger det samma upp igen, som jag nederslagit hade, så gör jag mig sjelf till en öfverträdare.

¹⁹ Men jag är genom lag död ifrå lagen, på det jag skall lefva Gudi; jag är korsfäst med Christo;

²⁰ Men jag lefver, dock icke nu jag, utan Christus lefver i mig; ty det jag nu lefver i köttet, det lefver jag i Guds Sons tro, den mig älskat hafver, och gifvit sig sjelf ut för mig.

²¹ Jag bortkastar icke Guds nåd; ty om rättfärdigheten kommer af lagen, så är Christus fåfängt död.