¹ Mine bröder, farer icke hvar man efter att vara lärare; vetande att vi dess större dom fåm.

² Ty i mång stycke fele vi alle; men den der icke felar uti ett ord, han är en fullkommen man, och kan regera hela lekamen med betsel.

³ Si, vi läggom hästomen betsel i munnen, att de skola lyda oss, och omkastom deras hela kropp.

⁴ Si ock skeppen, ehuru stor de äro, och af starkt väder drifvas, varda de dock likväl omvänd med ett litet roder, ehvart rodermannen vill.

⁵ Så är ock tungan en klen lem, och kommer stor ting åstad; si en liten eld, huru stor skog han upptänder.

⁶ Och tungan är ock en eld, en verld full med orätt. Så är ock tungan ibland våra lemmar, och besmittar hela lekamen, och upptänder all vår umgängelse, då hon upptänd är af helvete.

⁷ Ty all natur, både djurs, och foglars, och ormars, och deras som i hafvet äro, varder tam, och är tamd af menniskors natur;

⁸ Men tungan kan ingen menniska tämja, det oroliga onda, full med dödelig förgift.

⁹ Med henne prise vi Gud, och Fadren; och med henne bannom vi menniskorna, som äro skapade efter Guds liknelse.

¹⁰ Af samma mun går pris och bannor. Det bör icke, mine bröder, så vara.

¹¹ Icke gifver en källa af ett hål både sött och bäskt vatten?

¹² Icke kan fikonträt, mine bröder, bära oljo, eller vinträt fikon? Så kan ock ingen källa salt och sött vatten gifva.

¹³ Ho är vis och klok ibland eder, han bevise med sin goda umgängelse sina gerningar, uti saktmodighet och visdom.

¹⁴ Om I hafven bittert nit och träto uti edart hjerta, berömmer eder icke, och ljuger icke emot sanningen.

¹⁵ Ty den visdom är icke ofvanefter kommen, utan är jordisk, mennisklig, och djefvulsk.

¹⁶ Ty hvar nit och träta är, der är ostadighet och allt ondt.

¹⁷ Men den visdom, som ofvanefter är, han är först kysk, och sedan fridsam, saktmodig, låter säga sig, full med barmhertighet och goda frukter, opartisk, oskrymtelig.

¹⁸ Men rättfärdighetenes frukt varder sådd i frid, dem som frid hålla.