¹ Hvar och en vare Öfverhetene, som väldet hafver, underdånig; ty ingen Öfverhet är, utan af Gudi; den Öfverhet, som är, hon är skickad af Gudi.

² Derföre, ho sig sätter emot Öfverheten, han sätter sig emot Guds skickelse; men de som sätta sig deremot, de skola få en dom öfver sig.

³ Ty de, som väldet hafva, äro icke dem till räddhåga som väl göra, utan dem som illa göra. Vill du icke frukta för Öfverheten, så gör det godt är, så får du pris af honom;

⁴ Ty han är Guds tjenare, dig till godo. Men gör du det ondt är, så må du rädas; ty han bär icke svärdet förgäfves; utan han är Guds tjenare, en nämnare honom till straff, som illa gör.

⁵ Fördenskull måste man vara underdånig, icke allenast för straffets skull, utan ock för samvetets skull.

⁶ Derföre måsten I ock gifva skatt; ty de äro Guds tjenare, som sådant skola sköta.

⁷ Så gifver nu hvarjom och enom det I pligtige ären; dem skatt, som skatt bör; dem tull, som tull bör; dem rädsel, som rädsel tillhörer; dem heder, som heder tillhörer.

⁸ Varer ingom något skyldige, utan att I älskens inbördes; ty den som älskar den andra, han hafver fullbordat lagen.

⁹ Ty det som sagdt är: Du skall icke göra hor; du skall icke dräpa; du skall icke stjäla; du skall icke bära falskt vittne; du skall icke begära; och annat sådant bud, det beslutes i detta ordet: Du skall älska din nästa som dig sjelf.

¹⁰ Kärleken gör sin nästa intet ondt. Så är nu kärleken lagsens fullbordan.

¹¹ Och medan vi sådant vete, nämliga tiden, att nu är stunden till att uppstå af sömnen, efter vår salighet är nu närmer, än då vi troddet;

¹² Natten är framfaren, och dagen är kommen; derföre låter oss bortkasta mörksens gerningar, och ikläda oss ljusens vapen:

¹³ Låter oss ärliga vandra, såsom om dagen; icke i fråsseri och dryckenskap; icke i kamrar och okyskhet; icke i kif och nit;

¹⁴ Utan ikläder eder Herran Jesum Christum; och fordrer köttet, dock icke till kättja.