¹ Så förmanar jag nu eder, käre bröder, vid Guds barmhertighet, att I utgifven edor lekamen till ett offer, som är lefvande, heligt och Gudi behageligit, edra skäliga Gudstjenst.

² Och håller eder icke efter denna verldena; utan förvandler eder med edars sinnes förnyelse, att I mågen förfara hvad Guds gode, behaglige och fullkomlige vilje är.

³ Ty jag säger, igenom den nåd som mig gifven är, hvarjom och enom af eder, att ingen hålle mer af sig, än honom bör hålla; utan hålle sig så, att der är måtta med, efter som Gud hafver utdelat hvarjom och enom trones mått.

⁴ Ty såsom vi uti en lekamen hafve många lemmar, men alle lemmar hafva icke allt samma ämbete;

⁵ Så äre vi nu månge en lekamen i Christo, men inbördes äre vi hvarsannars lemmar;

⁶ Och hafve åtskilliga gåfvor, efter den nåd som oss gifven är. Hafver någor Prophetiam, så vare hon ens med trone.

⁷ Hafver någor ett ämbete, så akte han derpå; lärer någor, så akte han på lärona.

⁸ Förmanar någor, så akte han på förmaningen; gifver någor, så gifve uti enfaldighet; regerar någor, så regere med omsorg; gör någor barmhertighet, så göre det med fröjd.

⁹ Kärleken vare utan skrymtan; hater det onda, blifvandes vid det godt är.

¹⁰ Varer hvar med annan vänlige, uti broderlig kärlek; den ene förekomme den andra med inbördes heder.

¹¹ Varer icke tröge uti det I hafven för händer; varer brinnande i Andanom; skicker eder efter tiden.

¹² Varer glade i hoppet; tålige i bedröfvelse; håller på bedja.

¹³ Deler edart till de heligas nödtorft; herberger gerna.

¹⁴ Taler väl om dem som gå efter edart argasta; taler väl, och önsker dem icke ondt.

¹⁵ Glädjens med dem som glade äro; och gråter med dem som gråta.

¹⁶ Ens till sinnes med hvarannan; håller icke mycket af eder sjelfva; utan håller eder lika vid dem som ringa äro; håller eder icke sjelfva för kloka,

¹⁷ Görer ingom ondt för ondt; vinnlägger eder om det som ärligit är, inför hvar man.

¹⁸ Om möjeligit är, så mycket som till eder står, så hafver frid med alla menniskor.

¹⁹ Hämnens eder icke sjelfve, käre vänner; utan låter (Guds) vrede hafva rum; ty det är skrifvet: Min är hämnden, jag skall vedergällat, säger Herren.

²⁰ Om nu din ovän hungrar, så gif honom mat; törster han, så gif honom dricka; när du det gör, så församlar du glödande kol på hans hufvud.

²¹ Låt dig icke öfvervunnen varda af det onda; utan öfvervinn det onda med det goda.