Förmaning till broderlig kärlek i allt umgänge.

¹ Så förmanar jag nu eder, käre bröder, vid Guds barmhertighet, att I utgifven edor lekamen till ett offer, som är lefvande, heligt och Gudi behageligit, edra skäliga Gudstjenst.

² Och håller eder icke efter denna verldena; utan förvandler eder. med edars sinnes förnyelse, att I mågen förfara hvad Guds gode, behaglige och fullkomlige vilje är.

³ Ty jag säger, igenom den nåd som mig gifven är, hvarjom och enom af eder, att ingen hålle mer af sig, än honom bör hålla; utan hålle sig så, att der är måtta med, efter som Gud hafver utdelat hvarjom och enom trones mått.

⁴ Ty såsom vi uti en lekamen hafve många lemmar, men alle lemmar hafva icke allt samma ämbete;

⁵ Och hafve åtskilliga gåfvor, efter den nåd som oss gifven är. Hafver någor Prophetiam, så vare hon ens med trone. Och hafve åtskilliga gåfvor, efter den nåd som oss gifven är. Hafver någor Prophetiam, så vare hon ens med trone.

⁷ Hafver någor ett ämbete, så akte han derpä; lärer någor, så akte han på lärona.

⁸ Förmanar någor, så akte han på förmaningen; gifver någor, så gifve uti enfaldighet; regerar någor, så regere med omsorg; gör någor barmhertighet, så göre det med fröjd.

⁹ Kärleken vare utan skrymtan; hater det onda, blifvandes vid det godt är.

¹⁰ Varer hvar med annan vänlige, uti broderlig kärlek; den ene förekomme den andra med inbördes heder.

¹¹ Varer icke tröge uti det I hafven för händer; varer brinnande i Andanom; skicker eder efter tiden.

¹² Varer glade i hoppet; tålige i bedröfvelse; håller på bedja.

¹³ Deler edart till de heligas nödtorft; herberger gerna.

¹⁴ Tåler väl om dem som gå efter edart argasta; tåler väl, och önsker dem icke ondt.

¹⁵ Ens till sinnes med hvarannan; håller icke mycket af eder sjelfva; utan håller eder lika vid dem som ringa äro; håller eder icke sjelfva för kloka, Ens till sinnes med hvarannan; håller icke mycket af eder sjelfva; utan håller eder lika vid dem som ringa äro; håller eder icke sjelfva för kloka,

¹⁷ Görer ingom ondt för ondt; vinnlägger eder om det som ärligit är, inför hvar man.

¹⁸ Om möjeligit är, så mycket som till eder står, sa hafver frid med alla menniskor.

¹⁹ Hämnens eder icke sjelfve, käre vänner; utan låter (Guds) vrede hafva rum; ty det är skrifvet: Min är hämnden, jag skall vedergällat, säger Herren.

²⁰ Om nu din ovän hungrar, så gif honom mat; törster han, så gif honom dricka; när du det gör, så församlar du glödande kol på hans hufvud.

²¹ Lät dig icke öfvervunnen varda af det onda; utan öfvervinn det onda med det goda.