¹ Jag säger sanningen i Christo, och ljuger icke; som mitt samvete bär mig der vittne till i dem Helga Anda;

² Att jag hafver ena stora sorg, och idkeliga pino i mitt hjerta.

³ Ty jag hafver sjelfver önskat mig bortkastad ifrå Christo, för mina bröders skull, som mig köttsliga skylde äro;

⁴ Hvilke äro af Israel, hvilkom barnaskapet tillhörer, och härligheten, och förbundet, och lagen, och Gudstjensten, och löften;

⁵ Hvilkas äro fäderna, der Christus af födder är, på köttsens vägnar; hvilken är Gud öfver all ting, lofvad evinnerliga. Amen.

⁶ Detta säger jag icke fördenskull, att Guds ord äro omintet vorden; ty de äro icke alle Israeliter, som äro af Israel;

⁷ Icke äro de heller alle söner, att de äro Abrahams säd; utan i Isaac skall dig kallas säden;

⁸ Det är: Icke äro de Guds barn, som äro barn efter köttet, utan de som äro barn efter löftet, de varda räknade för säd.

⁹ Ty detta är löftesordet: Jag skall komma i denna tiden; och Sara skall hafva en son.

¹⁰ Och icke allenast det; utan ock Rebecka vardt en gång hafvandes af Isaac, vårom fader.

¹¹ Ty förr än barnen voro född, och hade hvarken godt eller ondt gjort (på det Guds uppsåt skulle blifva ståndandes efter utkorelsen, icke för gerningarnas skull, utan af kallarens nåde),

¹² Vardt denne sagdt: Den större skall tjena dem mindre;

¹³ Såsom skrifvet är: Jacob älskade jag men Esau hatade jag.

¹⁴ Hvad vilje vi då säga? Är Gud orättfärdig? Bort det.

¹⁵ Ty han säger till Mosen: Hvilkom jag är nådelig, honom är jag nådelig; och öfver hvilken jag förbarmar mig, öfver honom förbarmar jag mig.

¹⁶ Så står det nu icke till någors mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhertighet.

¹⁷ Ty Skriften säger till Pharao: Dertill hafver jag uppväckt dig, att jag skall bevisa mina magt på dig; och att mitt Namn skall varda förkunnadt i all land.

¹⁸ Så förbarmar han nu sig öfver hvem han vill, och hvem han vill, förhärdar han.

¹⁹ Så må du säga till mig: Hvad skyllar han då oss? Ho kan stå emot hans vilja?

²⁰ O menniska, ho äst du som vill träta med Gud? Icke säger det ting, som gjordt är, till sin mästare: Hvi hafver du gjort mig sådana?

²¹ Hafver icke en pottomakare magt att göra af en klimp ett kar till heder, och det andra till vanheder?

²² Derföre, då Gud ville låta se vredena, och kungöra sina magt, hafver han med stor tålsamhet lidit vredsens kar, som äro tillredd till fördömelse;

²³ På det han skulle kungöra sina härlighets rikedom på barmhertighetenes kar, som han hafver tillredt till härlighet;

²⁴ Hvilka han ock kallat hafver, nämliga oss, icke allenast af Judomen, utan ock af Hedningomen;

²⁵ Såsom han ock säger genom Oseas: Det som icke var mitt folk, det skall jag kalla mitt folk; och den mig intet kär var, skall jag kalla min kära.

²⁶ Och det skall ske, att der som hafver varit sagdt till dem: I ären icke mitt folk; der skola de varda kallade lefvandes Guds barn.

²⁷ Men Esaias ropar för Israel: Om talet på Israels barn än vore som sanden i hafvet, så skola dock de igenlefde varda salige.

²⁸ Ty han skall väl låta förderfva dem, och dock likväl stilla det förderfvet till rättfärdighet; ty Herren skall stilla förderfvet på jordene.

²⁹ Och såsom Esaias sade tillförene: Hade icke Herren Zebaoth igenleft oss säd, då hade vi varit såsom Sodoma, och lika som Gomorra.

³⁰ Hvad vilje vi då säga? Det säge vi: Hedningarna, som icke farit hafva efter rättfärdighetene, de hafva fått rättfärdigheten; den rättfärdighet menar jag, som af trone kommer.

³¹ Men Israel, som for efter rättfärdighetenes lag, kom icke till rättfärdighetenes lag.

³² Hvarföre? Derföre att de icke sökte det af trone, utan såsom af lagsens gerningar; ty de stötte sig på förtörnelsestenen;

³³ Såsom skrifvet är: Si, jag lägger i Zion en förtörnelsesten, och ena förargelseklippo: och hvar och en som tror på honom, skall icke komma på skam.