Lef enig, ödmjuk, lydig. Timotheus, Epaphroditus.

¹ Är nu någor förmaning när eder i Christo; är någor tröst i kärlekenom; är någor Andans delaktighet; är någor hjertelig kärlek och barmhärtighet;

² Så, uppfyller mina glädje, att I ären ens till sinnes, lika kärlek hafvande, endrägtige, samhällige;

³ Att intet sker med kif eller fåfäng äro; utan med ödmjukhet räkne hvar den andra yppare än sig.

⁴ Ser icke hvar på sitt eget bästa, utan hvar och en på ens annars bästa.

⁵ Hvar och en vare så till sinnes, som ock Christus Jesus var;

⁶ Hvilken, ändå han var i Guds skepelse, räknade han icke för rof Gudi jemlik vara;

⁷ Utan förnedrade sig sjelf, tagandes på sig en tjenares skepelse, och vardt lika som en annor menniska, och i åthäfvor funnen som en menniska;

⁸ Ödmjukade sig sjelf; vardt lydig intill döden, ja, intill korsens död.

⁹ Derföre hafver ock Gud förhöjt honom, och gifvit honom ett Namn, det öfver all namn är;

¹⁰ Att i Jesu Namn skola sig böja all knä, deras som i himmelen, på jordene, och under jordene äro;

¹¹ Och alla tungor skola bekänna, att Jesus Christus är Herren, Gud Fader till äro;

¹² Så, mine älskelige, som I alltid hafven varit lydige, icke allenast i mine närvaro, utan ock nu mycket mer i mine frånvaro, skaffer med fruktan och bäfvan, att I salige varden.

¹³ Ty Gud är den som verkar i eder både vilja och gerning, efter sitt goda behag.

¹⁴ Görer all ting utan knorr och tvekan;

¹⁵ På det I mågen vara oförtalade och rene, och Guds barn ostraffelige, midt ibland det vanartiga och vrånga slägtet; ibland hvilka lyser såsom ljus i verldene;

¹⁶ Att I blifven vid lifsens ord, mig till en berömmelse på Christi dag, att jag icke fåfängt lupit, eller fåfängt arbetat hafver.

¹⁷ Och om jag än offras öfver edra tros offer och Gudstjenst, så gläder jag mig, och fröjdar mig med eder alla.

¹⁸ För det sammas skull skolen I ock glädjas, och skolen glädjas med mig.

¹⁹ Men jag hoppas i Herranom Jesu, att jag innan kort varder sändandes till eder Timotheum; att jag ock må varda vid ett godt mod, då jag förnimmer huru med eder tillstår.

²⁰ Ty jag hafver ingen, den som så alldeles lika med mig till sinnes är, den så hjerteliga omsorg hafver för eder.

²¹ Ty de söka alle efter sitt eget, icke det Christo Jesu tillhörer.

²² Men I veten, att han bepröfvad är; ty såsom ett barn med fadrenom, hafver han med mig tjent uti Evangelio.

²³ Honom hoppas mig nu sända, det första jag hafver besett min ärende.

²⁴ Jag tröstar ock på Herran, att jag ock sjelf snart kommandes varder.

²⁵ Mig hafver ock synts nödtorftigt vara sända till eder Epaphroditum, brödren, min medhjelpare och medstridare, och edar Apostel, den ock mig uti mine nödtorft tjenar;

²⁶ Efter han hade en åstundan till eder alla, och var storliga bekymrad deraf, att I sport haden honom krankan;

²⁷ Som han ock visserliga var dödssjuk; men Gud förbarmade sig öfver honom; och icke allenast öfver honom, utan ock öfver mig, att jag icke skulle få sorg på sorg.

²⁸ Jag hafver nu sändt honom dess snarare, att I skolen få se honom, och dess gladare varda igen, och jag dess mindre sorg hafva.

²⁹ Så undfår nu honom i Herranom med alla glädje; och de sådane äro, dem hafver i vördning;

³⁰ Ty för Christi verks skull var han dödenom så när kommen, att han fögo tänkte på lifvet; på det han skulle tjena mig i edar stad.