beslutar att döda Jesus.

¹ Och en man vid namn Lasarus låg sjuk; han var från Betania, den by där Maria och hennes syster Marta bodde.

² Det var den Maria som smorde Herren med smörjelse och torkade hans fötter med sitt hår. Och nu låg hennes broder Lasarus sjuk.

³ Då sände systrarna bud till Jesus och läto säga: »Herre, se, han som du har så kär ligger sjuk.»

⁴ När Jesus hörde detta, sade han: »Den sjukdomen är icke till döds, utan till Guds förhärligande, så att Guds Son genom den bliver förhärligad.»

⁵ Och Jesus hade Marta och hennes syster och Lasarus kära.

⁶ När han nu hörde att denne låg sjuk, stannade han först två dagar där han var;

⁷ men därefter sade han till lärjungarna: »Låt oss gå tillbaka till Judeen.»

⁸ Lärjungarna sade till honom: »Rabbi, nyligen ville judarna stena dig, och åter går du dit?»

⁹ Jesus svarade: »Dagen har ju tolv timmar; den som vandrar om dagen, han stöter sig icke, ty han ser då denna världens ljus.

¹⁰ Men den som vandrar om natten, han stöter sig, ty han har då intet som lyser honom.»

¹¹ Sedan han hade talat detta, sade han ytterligare till dem: »Lasarus, vår vän, har somnat in; men jag går för att väcka upp honom ur sömnen.»

¹² Då sade hans lärjungar till honom: »Herre, sover han, så bliver han frisk igen.»

¹³ Men Jesus hade talat om hans död; de åter menade att han talade om vanlig sömn.

¹⁴ Då sade Jesus öppet till dem: »Lasarus är död.

¹⁵ Och för eder skull, för att I skolen tro, gläder jag mig över att jag icke var där. Men låt oss nu gå till honom.»

¹⁶ Då sade Tomas, som kallades Didymus, till de andra lärjungarna: »Låt oss gå med, för att vi må dö med honom.»

¹⁷ När så Jesus kom dit, fann han att den döde redan hade legat fyra dagar i graven.

¹⁸ Nu låg Betania nära Jerusalem, vid pass femton stadier därifrån,

¹⁹ och många judar hade kommit till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras broder.

²⁰ Då nu Maria fick höra att Jesus kom, gick hon honom till mötes; men Maria satt kvar hemma.

²¹ Och Marta sade till Jesus: »Herre, hade du varit här, så vore min broder icke död.

²² Men jag vet ändå att allt vad du beder Gud om, det skall Gud giva dig.»

²³ Jesus sade till henne: »Din broder skall stå upp igen.»

²⁴ Marta svarade honom: »Jag vet att han skall stå upp, vid uppståndelsen på den yttersta dagen.»

²⁵ Jesus svarade till henne: »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör;

²⁶ och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?»

²⁷ Hon svarade honom: »Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma i världen.»

²⁸ När hon hade sagt detta, gick hon bort och kallade på Maria, sin syster, och sade hemligen till henne: »Mästaren är här och kallar dig till sig.»

²⁹ När hon hörde detta, stod hon strax upp och gick åstad till honom.

³⁰ Men Jesus hade ännu icke kommit in i byn, utan var kvar på det ställe där Marta hade mött honom.

³¹ Då nu de judar, som voro inne i huset hos Maria för att trösta henne, sågo att hon så hastigt stod upp och gick ut, följde de henne, i tanke att hon gick till graven för att gråta där.

³² När så Maria kom till det ställe där Jesus var och fick se honom, föll hon ned för hans fötter och sade till honom: »Herre, hade du varit där, så vore min broder icke död.»

³³ Då nu Jesus såg henne gråta och såg jämväl att de judar, som hade kommit med henne, gräto, upptändes han i sin ande och blev upprörd

³⁴ och frågade: »Var haven I lagt honom?» De svarade honom: »Herre, kom och se.» Och Jesus grät.

³⁵ Då sade judarna: »Se huru kär han hade honom!»

³⁶ Men somliga av dem sade:

³⁷ »Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon, ock hava så gjort att denne icke hade dött?»

³⁸ Då upptändes Jesus åter i sitt innersta och gick bort till graven. Den var urholkad i berget, och en sten låg framför ingången.

³⁹ Jesus sade: »Tagen bort stenen.» Då sade den dödes syster Marta till honom: »Herre, han luktar redan, ty han har varit död i fyra dygn.»

⁴⁰ Jesus svarade henne: »Sade jag dig icke, att om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?»

⁴¹ Då togo de bort stenen. Och Jesus lyfte upp sina ögon och sade: »Fader, jag tackar dig för att du har hört mig.

⁴² Jag visste ju förut att du alltid hör mig; men för folkets skull, som står här omkring, säger jag detta, för att de skola tro att det är du som har sänt mig.»

⁴³ När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: »Lasarus, kom ut.»

⁴⁴ Och han som hade varit död kom ut, med händer och fötter inlindade i bindlar och med ansiktet inhöljt i en duk. Jesus sade till dem: »Lösen honom, och låten honom gå.»

⁴⁵ Många judar, som hade kommit till Maria och hade sett vad Jesus hade gjort, trodde då på honom.

⁴⁶ Men några av dem gingo bort till fariséerna och omtalade för dem vad Jesus hade gjort.

⁴⁷ Då sammankallade översteprästerna och fariséerna en rådsförsamling och sade: »Vad skola vi taga oss till? Denne man gör ju många tecken.

⁴⁸ Om vi skola låta honom så fortfara, skola alla tro på honom, och romarna komma då att taga ifrån oss både land och folk.»

⁴⁹ Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst för det året, sade till dem: »I förstån intet,

⁵⁰ och I besinnen icke huru mycket bättre det är för eder att en man dör för folket, än att hela folket förgås.»

⁵¹ Detta sade han icke av sig själv, utan genom profetisk ingivelse, eftersom han var överstepräst för det året; ty Jesus skulle dö för folket.

⁵² Ja, icke allenast »för folket»; han skulle dö också för att samla och förena Guds förskingrade barn.

⁵³ Från den dagen var deras beslut fattat att döda honom.

⁵⁴ Så vandrade då Jesus icke längre öppet bland judarna, utan drog sig undan till en stad som hette Efraim, på landsbygden, i närheten av öknen; där stannade han kvar med sina lärjungar.

⁵⁵ Men judarnas påsk var nära, och många begåvo sig då, före påsken, från landsbygden upp till Jerusalem för att helga sig.

⁵⁶ Och de sökte efter Jesus och sade till varandra, där de stodo i helgedom: »Vad menen I? Skall han då alls icke komma till högtiden?»

⁵⁷ Och översteprästerna och fariséerna hade utfärdat påbud om att den som finge veta var han fanns skulle giva det till känna, för att de måtte kunna gripa honom.