Betesda, förföljes därför såsom

sabbatsbrytare, försvarar sig och

vittnar om sitt förhållande till Fadern.

¹ Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus for upp till Jerusalem.

² Vid Fårporten i Jerusalem ligger en damm, på hebreiska kallad Betesda, och invid den finnas fem pelargångar.

³ I dessa lågo många sjuka, blinda, halta, förtvinade.

⁴ [1]

⁵ Där fanns nu en man som hade varit sjuk i trettioåtta år.

⁶ Då Jesus fick se denne, där han låg, och fick veta att han redan lång tid hade varit sjuk, sade han till honom: »Vill du bliva frisk?»

⁷ Den sjuke svarade honom: »Herre, jag har ingen som hjälper mig ned i dammen, när vattnet har kommit i rörelse; och så stiger en annan ditned före mig, medan jag ännu är på väg.»

⁸ Jesus sade till honom: »Stå upp, tag din säng och gå.»

⁹ Och strax blev mannen frisk och tog sin säng och gick. Men det var sabbat den dagen.

¹⁰ Därför sade judarna till mannen som hade blivit botad: »Det är sabbat; det är icke lovligt för dig att bära sängen.»

¹¹ Men han svarade dem: »Den som gjorde mig frisk, han sade till mig: 'Tag din säng och gå.'»

¹² Då frågade de honom: »Vem var den mannen som sade till dig att du skulle taga sin säng och gå?»

¹³ Men mannen som hade blivit botad visste icke vem det var; ty Jesus hade dragit sig undan, eftersom mycket folk var där på platsen. --

¹⁴ Sedan träffade Jesus honom i helgedomen och sade till honom: »Se, du har blivit frisk; synda icke härefter, på det att icke något värre må vederfaras dig.»

¹⁵ Mannen gick då bort och omtalade för judarna, att det var Jesus som hade gjort honom frisk.

¹⁶ Därför förföljde nu judarna Jesus[2], eftersom han gjorde sådant på sabbaten.

¹⁷ Men han svarade dem: »Min Fader verkar ännu alltjämt; så verkar ock jag.»

¹⁸ Och därför stodo judarna ännu mer efter att döda honom, eftersom han icke allenast ville göra sabbaten om intet, utan ock kallade Gud sin Fader och gjorde sig själv lik Gud.

¹⁹ Då talade Jesus åter och sade till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Sonen kan icke göra något av sig själv, utan han gör allenast vad han ser Fadern göra; ty vad han gör, det gör likaledes ock Sonen.

²⁰ Ty Fadern älskar Sonen och låter honom se allt vad han själv gör; och större gärningar, än dessa äro, skall han låta honom se, så att I skolen förundra eder.

²¹ Ty såsom Fadern uppväcker döda och gör dem levande, så gör ock Sonen levande vilka han vill.

²² Icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han överlåtit åt Sonen,

²³ för att alla skola ära Sonen såsom de ära Faderns. Den som icke ärar Sonen, han ärar icke heller Fadern, som har sänt honom.

²⁴ Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet.

²⁵ Sannerligen säger jag eder: Den stund kommer, ja, den är redan inne, så de döda skola höra Guds Sons röst, och de som höra den skola bliva levande.

²⁶ Ty såsom Fadern har liv i sig själv, så har han ock givit åt Sonen att hava liv i sig själv.

²⁷ Och han har givit honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson.

²⁸ Förundren eder icke över detta. Ty den stund kommer, då alla som äro i gravarna skola höra hans röst

²⁹ och gå ut ur dem: de som hava gjort vad gott är skola uppstå till liv, och de som hava gjort vad ont är skola uppstå till dom.

³⁰ Jag kan icke göra något av mig själv. Såsom jag hör, så dömer jag; och min dom är rättvis, ty jag söker icke min vilja, utan dens vilja, som har sänt mig.

³¹ Om jag själv vittnar om mig, så gäller icke mitt vittnesbörd.

³² Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant.

³³ I haven sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen,

³⁴ Dock, det är icke av någon människa som jag tager emot vittnesbörd om mig; men jag säger detta, för att I skolen bliva frälsta.

³⁵ Han var den brinnande, skinande lampan, och för en liten stund villen I fröjdas i dess ljus.

³⁶ Men jag har ett vittnesbörd om mig, som är förmer än Johannes' vittnesbörd: de gärningar som Fadern har givit mig att fullborda, just de gärningar som jag gör, de vittna om mig, att Fadern har sänt mig.

³⁷ Ja, Fadern, som har sänt mig, han har själv vittnat om mig. Hans röst haven I aldrig någonsin hört, ej heller haven I sett hans gestalt,

³⁸ och hans ord haven I icke låtit förbliva i eder. Ty den han har sänt, honom tron I icke.

³⁹ I rannsaken skrifterna, därför att I menen eder i dem hava evigt liv; och det är dessa som vittna om mig.

⁴⁰ Men I viljen icke komma till mig för att få liv.

⁴¹ Jag tager icke emot pris av människor;

⁴² men jag känner eder och vet att I icke haven Guds kärlek i eder.

⁴³ Jag har kommit i min Faders namn, och I tagen icke emot mig; kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen I nog mottaga.

⁴⁴ Huru skullen I kunna tro, I som tagen emot pris av varandra och icke söken det pris som kommer från honom som allena är Gud?

⁴⁵ Menen icke att det är jag som skall anklaga eder hos Fadern. Den som anklagar eder är Moses, han till vilken I sätten edert hopp.

⁴⁶ Trodden I Moses, så skullen I ju tro mig, ty om mig har han skrivit.

⁴⁷ Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då kunna tro mina ord?» [2] och sökte att döda honom.