¹ På den ena Sabbathen kom Maria Magdalena om morgonen, då ännu mörkt var, till grafvena, och såg stenen vara borto af grafvene.

² Då lopp hon, och kom till Simon Petrum, och till den andra Lärjungan, som Jesus älskade, och sade till dem: De hafva tagit Herran bort utaf grafvene, och vi vete icke hvart de hafva lagt honom.

³ Då gick Petrus ut, och den andre Lärjungen, och kommo till grafvena.

⁴ Både lupo de tillika; och den andre Lärjungen lopp före, snarare än Petrus, och kom först till grafvena.

⁵ Och när han lutade sig ned, fick han se lakanen lagd; dock gick han icke in.

⁶ Så kom då Simon Petrus efter honom, och gick in i grafvena, och såg lakanen lagd;

⁷ Och svetteduken, som hade varit om hans hufvud, icke lagd när lakanen, utan afsides i ett rum tillhopasvept.

⁸ Då gick ock den andre Lärjungen in, som förr var kommen till grafvena, och såg det, och troddet.

⁹ Ty de förstodo icke än då Skriftena, att han skulle uppstå ifrå de döda.

¹⁰ Och Lärjungarna gingo åter tillhopa igen.

¹¹ Men Maria stod och gret utanför grafvene. Vid hon nu så gret, lutade hon sig in i grafvena;

¹² Och fick se två Änglar i hvit kläder, sittande, den ene vid hufvudet, och den andre vid fötterna, der de hade lagt Jesu lekamen.

¹³ De sade till henne: Qvinna, hvad gråter du? Sade hon till dem: De hafva tagit bort min Herra; och jag vet icke hvart de hafva lagt honom.

¹⁴ När hon detta sade, vände hon sig tillbaka, och fick se Jesum ståndandes; och visste icke att det var Jesus.

¹⁵ Sade Jesus till henne: Qvinna, hvad gråter du? Hvem söker du? Hon mente, att det hade varit örtagårdsmästaren, och sade till honom: Herre, hafver du burit honom bort; säg mig hvart du hafver lagt honom, och jag vill tågan.

¹⁶ Jesus sade till henne: Maria. Då vände hon sig om, och sade till honom: Rabbuni, det är, Mästar.

¹⁷ Sade Jesus till henne: Kom icke vid mig; ty jag är icke ännu uppfaren till min Fader; men gack till mina bröder, och säg dem: Jag far upp till min Fader, och edar Fader; och till min Gud, och edar Gud.

¹⁸ Maria Magdalena kom, och bådade Lärjungomen, att hon hade sett Herran, och att han hade sagt henne detta.

¹⁹ Men om aftonen, på den samma Sabbathen, då dörrarna voro lyckta, der Lärjungarna voro församlade, för Judarnas rädslos skull, kom Jesus, och stod midt ibland dem, och sade till dem: Frid vare eder.

²⁰ Och när han hade detta sagt, lät han dem se händerna, och sina sido. Då vordo Lärjungarna glade, att de sågo Herran.

²¹ Då sade Jesus åter till dem: Frid vare eder; såsom Fadren hafver mig sändt, så sänder ock jag eder.

²² När han detta sagt hade, blåste han på dem, och sade till dem: Tager den Helga Anda;

²³ Hvilkom I förlåten synderna, dem förlåtas de; och hvilkom I behållen dem, dem äro de behållna.

²⁴ Men Thomas, en af de tolf, hvilken kallas Tvilling, var icke med dem, när Jesus kom.

²⁵ Då sade de andre Lärjungarna till honom: Vi sågom Herran. Sade han till dem: Utan jag ser hålen efter spikarna i hans händer, och stinger mitt finger i hålen efter spikarna, och stinger min hand i hans sido, tror jag det icke.

²⁶ Och åtta dagar derefter voro åter hans Lärjungar inne, och Thomas med dem; då kom Jesus, vid dörrarna voro lyckta, och stod midt ibland dem, och sade: Frid vare eder.

²⁷ Sedan sade han till Thomas: Räck hit ditt finger, och ge mina händer, och räck hit dina hand, och stick henne i mina sido; och var icke tvifvelaktig, utan trogen.

²⁸ Thomas svarade, och sade till honom: Min Herre, och min Gud.

²⁹ Jesus sade till honom: Efter du såg mig, Thoma, tror du; salige äro de som icke se, och dock tro.

³⁰ Gjorde ock Jesus mång annor tecken, i sina Lärjungars åsyn, som i denna bokene icke äro skrifne.

³¹ Men dessa äro skrifne, på det I tro skolen, att Jesus är Christus, Guds Son; och att I, genom trona, skolen hafva lif i hans Namn.