¹ Sex dagar för Påska kom Jesus till Bethanien, der Lazarus hade varit död, den han uppväckte ifrå de döda.

² Der gjorde de honom en nattvard; och Martha tjente, men Lazarus var en af dem som med honom vid bord såto.

³ Då tog Maria ett pund smörjelse, af kosteligit oförfalskadt nardus, och smorde Jesu fötter, och torkade hans fötter med sitt hår; och huset uppfylldes med lukt af smörjelsen.

⁴ Då sade en af hans Lärjungar, Judas Simons Ischarioth, som honom förråda skulle:

⁵ Hvi vardt icke denna smörjelsen såld för trehundrade penningar, och gifvet fattigom?

⁶ Det sade han, icke att honom vårdade något om de fattiga; utan förty han var en tjuf, och hade pungen, och bar det gifvet vardt.

⁷ Då sade Jesus: Låt henne blifva; hon hafver det bevarat till mins begrafvelses dag,

⁸ Ty I hafven alltid fattiga när eder; men mig hafven I icke alltid.

⁹ Så förnam mycket folk af Judarna, att han var der; och kommo dit, icke allenast för Jesu skull, utan ock att de skulle se Lazarum, den han uppväckt hade ifrå de döda.

¹⁰ Då rådslogo de öfverste Presterna, att de ock skulle dräpa Lazarum;

¹¹ Ty månge af Judarna gingo bort för hans skull, och trodde på Jesum.

¹² Dagen derefter, när folket, som då mycket kommet var till högtidsdagen, hörde att Jesus kom till Jerusalem;

¹³ Togo de palmqvistar, och gingo ut emot honom, och ropade: Hosianna! Välsignad han, som kommer i Herrans Namn, Israels Konung.

¹⁴ Och fick Jesus ena åsninno, och satte sig deruppå; såsom skrifvet är:

¹⁵ Räds icke, du dotter Zion; si, din Konung kommer, sittandes på en åsninnos fåla.

¹⁶ Detta förstodo hans Lärjungar icke med det första; utan då Jesus var förklarad, kommo de ihåg, att detta var skrifvet om honom, och att de hade detta gjort honom.

¹⁷ Vittnade ock folket om honom, som med honom varit hade, när han kallade Lazarum utaf grafvene, och väckte honom upp ifrå de döda.

¹⁸ Fördenskull kom ock folket emot honom, att de hörde, han hade gjort det tecknet.

¹⁹ Då sade Phariseerna emellan sig: I sen, att I intet kunnen skaffa; si, hela verlden löper efter honom.

²⁰ Voro ock någre Greker, af dem som uppfarne voro, att tillbedja i högtidene;

²¹ De gingo till Philippum, som var af Bethsaida i Galileen, och bådo honom, sägande: Herre, vi vilje se Jesum.

²² Philippus kom, och sade det för Andreas; Andreas och Philippus sade det åter till Jesum.

²³ Jesus svarade dem, sägandes: Tiden är kommen, att menniskones Son skall varda förklarad.

²⁴ Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Utan hvetekornet, som faller i jordena, varder dödt, så blifver det allena; men varder det dödt, så bär det mycken frukt.

²⁵ Hvilken som älskar sitt lif, han skall mista det; och hvilken som hatar sitt lif i denna verldene, han skall behålla det till evinnerligit lif.

²⁶ Den mig tjenar, han följe mig; och hvar jag är, der skall ock min tjenare vara. Hvilken mig tjenar, honom skall min Fader ära.

²⁷ Nu är min själ bedröfvad; och hvad skall jag säga? Fader, hjelp mig utu denna stundene. Dock är jag fördenskull kommen till denna stundena.

²⁸ Fader, förklara ditt Namn. Då kom en röst af himmelen, och sade: Jag hafver det förklarat, och skall ännu förklarat.

²⁹ Folket, som stod och hörde det, sade: Det var en tordön. Somlige sade: En Ängel talade med honom.

³⁰ Svarade Jesus, och sade: Denna rösten kom icke för mina skull, utan för edra skull.

³¹ Nu går domen öfver denna verldena; nu skall denna verldenes Förste utkastas.

³² Och om jag varder upphöjd ifrå jordene, skall jag draga alla till mig.

³³ Men det sade han, till att beteckna med hvad död han dö skulle.

³⁴ Svarade honom folket: Vi hafva hört af lagen, att Christus blifver evinnerliga; huru säger då du, menniskones Son måste upphöjas? Ho är denne menniskones Son?

³⁵ Då sade Jesus till dem: Än är Ljuset med eder till en kort tid; vandrer medan I hafven Ljuset, att mörkret begriper eder icke. Hvilken som vandrar i mörkret, han vet icke hvart han går.

³⁶ Medan I hafven Ljuset, tror på Ljuset, att I mågen blifva Ljusens barn. Detta sade Jesus; och gick bort, och dolde sig för dem.

³⁷ Och ändock han gjorde så mång tecken för dem, likväl trodde de intet på honom;

³⁸ Att det talet skulle fullkomnas, som Esaias Propheten sagt hade: Herre, ho tror vår predikan; och hvem är Herrans arm uppenbarad?

³⁹ Derföre kunde de icke tro; ty Esaias hafver åter sagt:

⁴⁰ Han hafver förblindat deras ögon, och förhärdat deras hjerta; att de icke skola se med ögonen, och icke förstå med hjertat, och omvända sig, att jag måtte hela dem.

⁴¹ Detta sade Esaias, när han såg hans härlighet, och talade om honom.

⁴² Dock likväl trodde ock månge af de öfversta på honom; men de bekände det icke, för de Phariseers skull, att de icke skulle utkastas af Synagogon.

⁴³ Ty de höllo mer af menniskors pris, än af Guds pris.

⁴⁴ Då ropade Jesus, och sade: Den som tror på mig, han tror icke på mig, utan på honom som mig sändt hafver.

⁴⁵ Och den mig ser, han ser honom som mig sändt hafver.

⁴⁶ Jag är kommen i verldena för ett Ljus, att hvar och en, som tror på mig, skall icke blifva i mörkret.

⁴⁷ Och hvilken som hörer min ord, och icke tror, icke dömer jag honom; ty jag är icke kommen till att döma verldena; utan att jag skall frälsa verldena.

⁴⁸ Hvilken mig föraktar, och tager icke min ord, han hafver den honom döma skall; det talet, jag talat hafver, skall döma honom på yttersta dagen.

⁴⁹ Ty jag hafver icke talat af mig sjelf; utan Fadren, som mig sändt hafver, han hafver budit mig hvad jag skall säga, och hvad jag skall tala.

⁵⁰ Och jag vet, att hans bud är evinnerligit lif; derföre, hvad jag talar, det talar jag såsom Fadren hafver sagt mig.