¹ Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Hvilken icke går in genom dörrena i fårahuset, utan stiger annorstäds in, han är en tjuf, och en röfvare.

² Men hvilken som går in genom dörrena, han är herden till fåren.

³ För honom låter dörravården upp, och fåren höra hans röst; och sin egen får kallar han vid namn, och leder dem ut.

⁴ Och när han hafver släppt sin egen får ut, går han för dem, och fåren följa honom efter; ty de känna hans röst.

⁵ Men den främmande följa de icke, utan fly ifrå honom; ty de känna icke deras röst, som främmande äro.

⁶ Denna liknelsen sade Jesus till dem; men de förstodo icke hvad det var, som han sade dem.

⁷ Åter sade Jesus till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Jag är dörren för fåren.

⁸ Alle de som för mig komne äro, de äro tjufvar och röfvare; men fåren hörde dem intet.

⁹ Jag är dörren; hvilken som ingår igenom mig, han skall blifva salig; och skall ingå och utgå, och finna bet.

¹⁰ Tjufven kommer icke, utan till att stjäla, slagta och förgöra; jag är kommen, på det de skola hafva lif, och öfvernog hafva.

¹¹ Jag är den gode herden; den gode herden låter sitt lif för fåren.

¹² Men den som lejder är, och icke är herden, hvilkom fåren icke tillhöra, ser ulfven komma, och öfvergifver fåren, och flyr; och ulfven bortrycker och förskingrar fåren.

¹³ Men den lejde flyr; ty han är lejd, och värdar intet om fåren.

¹⁴ Jag är den gode herden, och känner min får, och min känna mig;

¹⁵ Såsom Fadren känner mig; och jag känner Fadren; och jag låter mitt lif för fåren.

¹⁶ Jag hafver ock annor får, som icke äro af detta fårahuset; dem måste jag ock draga härtill, och de skola höra min röst; och det skall varda ett fårahus och en herde.

¹⁷ Fördenskull älskar Fadren mig, att jag låter mitt lif, på det jag skall åter tagat igen.

¹⁸ Ingen tager det af mig; men jag låter det af mig sjelf; jag hafver magt att låta det, och jag hafver magt taga det igen. Detta budet fick jag af minom Fader.

¹⁹ Då vardt åter en tvedrägt ibland Judarna, för detta talets skull.

²⁰ Månge af dem sade: Han hafver djefvulen, och är ursinnig; hvi hören I honom?

²¹ Somlige sade: Sådana ord äro icke dens mans, som djefvulen hafver; icke kan djefvulen öppna de blindas ögon.

²² Så vardt då i Jerusalem kyrkomessa; och det var vinter.

²³ Och Jesus gick i templena, i Salomos förhus.

²⁴ Då kringhvärfde Judarna honom, och sade till honom: Huru länge förhalar du med oss? Säg oss fri, om du äst Christus.

²⁵ Jesus svarade dem: Jag hafver sagt eder det, och I tron det icke; gerningarna, som jag gör i mins Faders Namn, de bära vittne om mig.

²⁶ Men I tron det icke; ty I ären icke af min får, såsom jag sade eder.

²⁷ Min får höra mina röst, och jag känner dem, och de följa mig;

²⁸ Och jag gifver dem evinnerligit lif, och de skola icke förgås evinnerliga; ingen skall heller rycka dem utu mine hand.

²⁹ Min Fader, som mig dem gifvit hafver, är store än alle; och ingen kan rycka dem utaf mins Faders hand.

³⁰ Jag och Fadren ärom ett.

³¹ Då togo åter Judarna stenar, till att stena honom.

³² Jesus svarade dem: Jag hafver många goda gerningar bevist eder af minom Fader; för hvilka af dem stenen I mig?

³³ Judarna svarade honom, och sade: För god gernings skull stene vi dig icke, utan för hädelsens skull; och att du, som äst en menniska, gör dig sjelf till Gud.

³⁴ Jesus svarade dem: Är icke skrifvet i edor lag: Jag sade, I ären gudar?

³⁵ Hafver han nu kallat dem gudar, till hvilka Guds ord skedde; och Skriften kan icke varda omintet;

³⁶ Och I sägen dock till honom, som Fadren helgat hafver, och sändt i verldena: Du häder Gud; derföre, att jag säger: Jag är Guds Son?

³⁷ Gör jag icke mins Faders gerningar, så tror mig intet.

³⁸ Men gör jag dem, tror då gerningomen, om I icke viljen tro mig; på det I skolen förstå, och tro, att Fadren är i mig, och jag i honom.

³⁹ Åter foro de efter att gripa honom; och han gick utu deras händer.

⁴⁰ Och drog åter bort på hinsidon Jordan, till det rummet der Johannes hade först döpt; och blef der.

⁴¹ Och månge kommo till honom, och sade: Johannes gjorde intet tecken; men allt det Johannes om denna sagt hafver, är sant.

⁴² Och trodde månge der på honom,