¹ Då gick Jesus ut på Oljoberget.

² Och om morgonen bittida kom han åter i templet, och allt folket kom till honom; och han satte sig, och lärde dem.

³ Då hade de Skriftlärde och Phariseer till honom ena qvinno, som var beslagen med hor; och när de hade ledt henne fram,

⁴ Sade de till honom: Mästar, denna qvinnan är beslagen med hor.

⁵ Och Mose hafver budit oss i lagen, att sådana skola stenas; men hvad säger du?

⁶ Detta sade de, till att försöka honom, att de kunde anklaga honom. Då böjde Jesus sig ned, och skref med fingret på jordena.

⁷ När de nu så stodo fast på sin frågo, reste han sig upp, och sade till dem: Hvilken af eder utan synd är, han kaste första stenen på henne;

⁸ Och böjde sig åter ned, och skref på jordena.

⁹ När de detta hörde, och voro i samvetet öfvertygade, gingo de ut, hvar efter annan, begynnande på de äldsta intill de sista; och Jesus blef allena, och qvinnan der ståndandes.

¹⁰ När Jesus reste sig upp, och såg ingen, utan qvinnona, sade han till henne: Qvinna, hvar äro dine åklagare? Hafver ingen dömt dig?

¹¹ Sade hon: Herre, ingen; sade Jesus: Icke heller dömer jag dig. Gack bort, och synda icke härefter.

¹² Åter talade Jesus till dem, sägandes: Jag är verldenes Ljus; den mig följer, han skall icke vandra i mörkret, utan han skall få lifsens ljus.

¹³ Då sade Phariseerna till honom: Du vittnar om dig sjelf; ditt vittnesbörd är icke sant.

¹⁴ Svarade Jesus, och sade till dem: Om jag än vittnar om mig sjelf, så är mitt vittnesbörd sant; ty jag vet hvadan jag kommen är, och hvart jag går; men I veten icke hvadan jag kommer, och hvart jag går.

¹⁵ I dömen efter köttet; jag dömer ingen.

¹⁶ Och om jag än dömde, är min dom rätt; ty jag är icke allena; utan jag och Fadren, som mig sändt hafver.

¹⁷ Är ock så skrifvet i edor lag, att tvegge menniskors vittnesbörd är sant.

¹⁸ Jag är den som bär vittnesbörd om mig sjelf; bär ock Fadren, som mig sändt hafver, vittnesbörd om mig.

¹⁹ Då sade de till honom: Hvar är din Fader? Jesus svarade: I kännen hvarken mig eller min Fader. Om I känden mig, då känden I ock min Fader.

²⁰ Dessa ord talade Jesus vid offerkistona, lärandes i templet; och ingen tog fatt på honom, ty hans tid var icke ännu kommen.

²¹ Då sade åter Jesus till dem: Jag går bort, och I skolen söka mig, och skolen dö uti edra synder. Dit jag går, kunnen I icke komma.

²² Då sade Judarna: Månn han då vilja dräpa sig sjelf, medan han säger: Dit jag går, kunnen I icke komma?

²³ Och han sade till dem: I ären nedanefter, och jag är ofvanefter; I ären af desso verldene, jag är icke af desso verldene.

²⁴ Så hafver jag nu sagt eder, att I skolen dö i edra synder; ty om I icke tron, att det är jag, skolen I dö i edra synder.

²⁵ Då sade de till honom: Ho äst du? Och Jesus sade till dem: Aldraförst jag, som talar med eder.

²⁶ Jag hafver mycket, som jag måtte tala, och döma om eder; men den mig sändt hafver, är sannfärdig, och det jag hafver hört af honom, det talar jag i verldene.

²⁷ Men de förstodo icke, att han talade till dem om Fadren.

²⁸ Då sade Jesus till dem: När I hafven upphöjt menniskones Son, då skolen I förstå att det är jag, och att jag gör intet af mig sjelf; utan hvad Fadren hafver lärt mig, det talar jag.

²⁹ Och den mig sändt hafver, är med mig. Fadren låter mig icke blifva allena; ty jag gör alltid det honom täckt är.

³⁰ När han detta talade, trodde månge på honom.

³¹ Då sade Jesus till de Judar, som trodde på honom: Om I blifven vid min ord, så ären I mine rätte Lärjungar;

³² Och I skolen förstå sanningen; och sanningen skall göra eder fri.

³³ De svarade honom: Vi äre Abrahams säd, och hafve aldrig någors trälar varit; huru säger då du: I skolen varda fri?

³⁴ Svarade dem Jesus: Sannerliga, sannerliga säger jag eder, att hvar och en, som syndena gör, han är syndenes träl.

³⁵ Men trälen blifver icke i huset evinnerliga; sonen blifver evinnerliga.

³⁶ Om Sonen gör eder fri, så ären I rättsliga fri.

³⁷ Jag vet, att I ären Abrahams säd: men I faren efter att döda mig; ty mitt tal hafver intet rum i eder.

³⁸ Jag talar det jag hafver sett när minom Fader; och I gören det I hafven sett när edar fader.

³⁹ Svarade de, och sade till honom: Abraham är vår fader. Sade Jesus till dem: Voren I Abrahams barn, då gjorden I Abrahams gerningar.

⁴⁰ Nu faren I efter att döda mig, som är den man, den eder hafver sagt sanningena, hvilka jag hört hafver af Gudi; det gjorde icke Abraham.

⁴¹ I gören edars faders gerningar. Då sade de till honom: Vi äre icke oägta födde; vi hafve en Fader, nämliga Gud.

⁴² Jesus sade till dem: Vore Gud edar Fader, så älskaden I ju mig; ty af Gudi är jag utgången och kommen; ty jag är icke heller kommen af mig sjelf; men han hafver mig sändt.

⁴³ Hvi kännen I icke mitt tal? Ty I kunnen icke höra mitt tal.

⁴⁴ I ären af den fadren djefvulen, och edars faders begär viljen I efterfölja; han hafver varit en mandråpare af begynnelsen, och blef icke ståndandes i sanningene; ty sanningen är icke i honom. När han talar lögnena, talar han af sitt eget; ty han är lögnaktig, och dess fader.

⁴⁵ Men efter det jag säger eder sanningena, tron I mig intet.

⁴⁶ Hvilken af eder straffar mig för synd? Säger jag nu eder sanningena, hvi tron I mig icke?

⁴⁷ Den der af Gudi är, han hörer Guds ord; derföre hören I icke, att I icke ären af Gudi.

⁴⁸ Då svarade Judarna, och sade till honom: Säge vi icke rätt, att du äst en Samarit, och hafver djefvulen?

⁴⁹ Jesus svarade: Jag hafver icke djefvulen; men jag prisar min Fader, och I hafven försmädat mig.

⁵⁰ Jag söker icke efter min pris; den är väl till, som derefter söker, och dömer.

⁵¹ Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Hvilken som gömmer mitt tal, han skall icke se döden till evig tid.

⁵² Då sade Judarna till honom: Nu hafve vi förstått, att du hafver djefvulen. Abraham är döder, och Propheterna, och du säger: Hvilken som gömmer min ord, han skall icke smaka döden evinnerliga.

⁵³ Äst du mer än vår fader Abraham, som döder är? Propheterna äro ock döde; hvem gör du dig sjelfvan?

⁵⁴ Jesus svarade: Är det så, att jag prisar mig sjelf, så är min pris intet; min Fader är den som mig prisar, hvilken I sägen vara eder Gud.