¹ Och var en man af de Phariseer, som het Nicodemus, en öfverste ibland Judarna.

² Han kom till Jesum om nattena, och sade till honom: Rabbi, vi vete att du äst kommen af Gudi för en lärare; ty ingen kan göra de tecken, som du gör, utan Gud är med honom.

³ Jesus svarade, och sade till honom: Sannerliga, sannerliga säger jag dig: Utan en blifver född på nytt, kan han icke se Guds rike.

⁴ Då sade Nicodemus till honom: Huru kan en menniska födas, när hon är gammal? Icke kan hon på nytt gå in i sins moders lif, och födas?

⁵ Svarade Jesus: Sannerliga, sannerliga säger jag dig: Utan en varder född af vatten och Andanom, kan han icke ingå i Guds rike.

⁶ Det som är födt af kött, det är kött; och det som är födt af Andanom, det är Ande.

⁷ Förundra icke, att jag sade dig, att I måsten födas på nytt.

⁸ Vädret blås hvart det vill, och du hörer dess röst; och du vetst icke hvadan det kommer, eller hvart det fart alltså är hvar och en, som af Andanom född är.

⁹ Nicodemus svarade, och sade till honom: Huru kan detta ske?

¹⁰ Jesus svarade, och sade till honom: Äst du en mästare i Israel, och vetst icke detta?

¹¹ Sannerliga, sannerliga säger jag dig: Vi tale det vi vete, och det vi hafve sett, det vittne vi; och vårt vittnesbörd anammen I icke.

¹² Tron I icke, när jag säger eder om jordisk ting; huru skolen I då tro, om jag säger eder om himmelsk ting?

¹³ Och ingen far upp i himmelen, utan den som for neder af himmelen, menniskones Son, som är i himmelen.

¹⁴ Och såsom Moses upphöjde ormen i öknene, alltså måste ock menniskones Son varda upphöjd;

¹⁵ På det att hvar och en, som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligit lif.

¹⁶ Ty så älskade Gud verldena, att han utgaf sin enda Son, på det att hvar och en, som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligit lif.

¹⁷ Ty icke hafver Gud sändt sin Son i verldena, att han skall döma verldena; utan på det att verlden skall varda salig genom honom.

¹⁸ Hvilken som tror på honom, han varder icke dömd; men hvilken som icke tror, han är redo dömd, efter det han icke trodde i Guds enda Sons Namn.

¹⁹ Men detta är domen, att Ljuset är kommet i verldena, och menniskorna älskade mer mörkret än Ljuset; ty deras gerningar voro onda.

²⁰ Ty hvar och en, som illa gör, hatar ljuset, och kommer icke till ljuset, att hans gerningar skola icke varda straffade;

²¹ Men den som gör sanningena, han kommer till ljuset, att hans gerningar skola varda uppenbara; ty de äro gjorda i Gudi.

²² Derefter kom Jesus och hans Lärjungar i Judiska landet, och vistades der med dem, och döpte.

²³ Döpte ock desslikes Johannes i Enon, hardt vid Salim; ty der var mycket vatten, och de kommo, och läto döpa sig.

²⁴ Ty Johannes var icke än då kastad i häktelse.

²⁵ Då kom upp ett spörsmål ibland Johannis lärjungar, samt med Judarna, om reningen;

²⁶ Och kommo till Johannem, och sade till honom: Rabbi, den som var när dig på hinsidon Jordan, den du vittnade om, si, han döper, och alle komma till honom.

²⁷ Johannes svarade, och sade: Menniskan kan intet taga, utan det varder henne gifvet af himmelen.

²⁸ I ären sjelfve min vittne, att jag sade: Icke är jag Christus; utan jag är sänd för honom.

²⁹ Den som brudena hafver, han är brudgummen; men brudgummens vän, som står och hörer honom, han fröjdar sig af brudgummens röst; denna min fröjd är nu fullbordad.

³⁰ Honom bör växa till, och mig bör förminskas.

³¹ Den som ofvanefter kommer, han är öfver alla; den af jordene är, han är af jord, och af jordene talar han; den af himmelen kommer, han är öfver alla.

³² Och det han hafver sett och hört, det vittnar han; och hans vittnesbörd anammar ingen.

³³ Den som anammar hans vittnesbörd, han hafver beseglat, att Gud är sannfärdig.

³⁴ Ty den Gud sändt hafver, han talar Guds ord; ty Gud gifver icke Andan efter mått.

³⁵ Fadren älskar Sonen, och allt hafver han gifvit honom i händer.

³⁶ Hvilken som tror Sonenom, han hafver evinnerligit lif; men den som icke tror Sonenom, han skall icke få se lifvet; utan Guds vrede blifver öfver honom.