¹ Detta hafver jag sagt eder, på det I icke skolen förargas.

² De skola utskjuta eder af Synagogorna; men den tid skall komma, att den eder dräper, skall mena sig göra Gudi tjenst dermed.

³ Och detta skola de göra eder; ty de känna icke Fadren, ej heller mig.

⁴ Men detta hafver jag sagt eder, att, när den tiden kommer, skolen I komma ihåg, att jag hafver det sagt eder. Detta hafver jag icke sagt eder af begynnelsen; ty jag var med eder.

⁵ Men nu går jag till honom, som mig sändt hafver; och ingen af eder spor mig, hvart jag går.

⁶ Men efter det jag hafver detta sagt eder, är edart hjerta vordet fullt med bedröfvelse.

⁷ Dock säger jag eder sanningen: Eder är nyttigt, att jag bortgår; ty om jag icke bortgår, kommer icke Hugsvalaren till eder; men går jag bort, så skall jag sända honom till eder.

⁸ Och när han kommer, skall han straffa verldena för synd, och för rättfärdighet, och för dom;

⁹ För synd; ty de tro icke på mig;

¹⁰ Men för rättfärdighet; ty jag går till Fadren, och härefter sen I mig intet;

¹¹ Men för dom; ty denna verldenes Förste är nu dömd.

¹² Jag hafver ännu mycket säga eder; men I kunnen det icke nu bära.

¹³ Men när han kommer, som är sanningenes Ande, han skall leda eder uti all sanning; ty han skall icke tala af sig sjelf; men hvad han hörer, det skall han tala, och det som ske skall, skall han förkunna eder.

¹⁴ Han skall prisa mig; ty af mino skall han taga, och förkunna eder.

¹⁵ Allt det Fadren hafver, det är mitt; fördenskull sade jag, att han skall taga af mino, och förkunna eder.

¹⁶ Någon liten tid, och I sen mig intet; och åter en liten tid, och I fån se mig; ty jag går till Fadren.

¹⁷ Då sade någre af hans Lärjungar emellan sig: Hvad är det han säger oss? En liten tid, och I sen mig intet; och åter: En liten tid, och I fån se mig; och att jag går till Fadren?

¹⁸ Då sade de: Hvad är det han säger: En liten tid? Vi vete icke hvad han talar.

¹⁹ Då märkte Jesus, att de ville spörja honom, och sade till dem: Derom frågen I emellan eder, att jag sade: En liten tid, och I sen mig intet; och äter: En liten tid, och I fån se mig.

²⁰ Sannerliga, sannerliga säger jag eder: I skolen gråta, och jämra eder; men verlden skall glädjas; I skolen varda bedröfvade; men edor sorg skall vändas i glädje.

²¹ När qvinnan föder barn, hafver hon sorg; ty hennes stund är kommen; men när hon hafver födt barnet, kommer hon sin bedröfvelse intet ihåg; ty hon gläds, att menniskan är född i verldena.

²² Så hafven I ock nu bedröfvelse; men jag skall återse eder, och edart hjerta skall glädjas, och ingen skall taga edor glädje ifrån eder.

²³ Och på den dagen skolen I intet spörja mig. Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Allt det I bedjen Fadren i mitt Namn, skall han gifva eder.

²⁴ Härtill hafven I icke bedit i mitt Namn; beder, och I skolen få, att edor glädje må varda fullkommen.

²⁵ Detta hafver jag talat till eder med förtäckt ord; den tid skall komma, att jag icke skall tala med eder med förtäckt ord; utan uppenbarliga skall jag förkunna eder om min Fader.

²⁶ På den dagen skolen I bedja i mitt Namn; och jag säger icke eder, att jag skall bedja Fadren för eder.

²⁷ Ty Fadren sjelf hafver eder kär, efter det I haden mig kär, och trodden, att jag är utgången af Gudi.

²⁸ Jag gick ut af Fadren, och kom i verldena; åter öfvergifver jag verldena, och går till Fadren.

²⁹ Sade hans Lärjungar till honom: Si, nu talar du uppenbarliga, och säger inga förtäckt ord.

³⁰ Nu vete vi, att du vetst all ting, och dig görs icke behof, att någor spor dig; derföre tro vi, att du äst utgången af Gudi.

³¹ Svarade Jesus dem: Nu tron I?

³² Si, tiden tillstundar, och är redo kommen, att I varden förskingrade, hvar och en till sitt, och låten mig blifva allena; men jag är icke allena; ty Fadren är med mig.

³³ Detta hafver jag talat med eder, att I skolen hafva frid i mig; i verldene hafven I tvång; men varer vid en god tröst, jag hafver öfvervunnit verldena.