missionsresa: han predikar evangelium i

Efesus med stor framgång, men utsättes

för förföljelse, i det att guldsmeden

Demetrius ställer till ett upplopp emot

honom.

¹ Medan Apollos var i Korint, kom Paulus, sedan han hade farit genom de övre delarna av landet, ned till Efesus. Där träffade han några lärjungar.¹

1. Apg 18,21.24

² Och han frågade dessa: »Undfingen I helig ande, när I kommen till tro?» De svarade honom: »Nej, vi hava icke ens hört att helig ande är given.»¹

1. Joh 7,39; Apg 2,38.10,44

³ Han frågade: »Vilken döpelse bleven I då döpta med?» De svarade: »Vi döptes med Johannes' döpelse»

⁴ Då sade Paulus: »Johannes' döpelse var en döpelse till bättring; och han sade därvid till folket, att det var på den som skulle komma efter honom, det är på Jesus, som de skulle tro.»¹

1. Matt 3,11; Apg 1,5.11,16

⁵ Sedan de hade hört detta, läto de döpa sig i Herren Jesu namn.

⁶ Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över dem, och de talade tungomål och profeterade.¹

1. Apg 2,4.8,17

⁷ Och tillsammans voro de vid pass tolv män.

⁸ Därefter gick han in i synagogan; och under tre månader samtalade han där, frimodigt och övertygande, med dem om Guds rike.

⁹ Men när några av dem förhärdade sig och voro ohörsamma och inför menigheten talade illa om »den vägen»[1], vände han sig ifrån dem och avskilde lärjungarna och samtalade sedan dagligen med dessa i Tyrannus' lärosal.¹

1. 2 Kor 6,17

¹⁰ Så fortgick det i två år, och alla provinsen Asiens inbyggare, både judar och greker, fingo på detta sätt höra Herrens ord.

¹¹ Och Gud gjorde genom Paulus kraftgärningar av icke vanligt slag.¹

1. Mark 16,20; Apg 14,3

¹² Man till och med tog handkläden och förkläden, som hade varit i beröring med hans kropp, och lade dem på de sjuka; och sjukdomarna veko då ifrån dem, och de onda andarna foro ut.¹

1. Apg 5,15

¹³ Men också några kringvandrande judiska besvärjare företogo sig nu att över dem som voro besatta av onda andar nämna Herren Jesu namn; de sade: »Jag besvär eder vid den Jesus som Paulus predikar.¹

1. Luk 9,49

¹⁴ Bland dem som så gjorde voro sju söner av en viss Skevas, en judisk överstepräst.

¹⁵ Men den onde anden svarade då och sade till dem: »Jesus känner jag, Paulus är mig ock väl bekant men vilka ären I?»¹

1. Mark 1,34

¹⁶ Och mannen som var besatt av den onde anden störtade sig på dem och övermannade både den ene och den andre; han betedde sig så våldsamt mot dem, att de måste fly ut ur huset, nakna och sargade.

¹⁷ Och detta blev bekant för alla Efesus' invånare, både judar och greker, och fruktan föll över dem alla, och Herren Jesu namn blev storligen prisat.

¹⁸ Och många av dem som hade kommit till tro trädde fram och bekände sin synd och omtalade vad de hade gjort.

¹⁹ Och ganska många av dem som hade övat vidskepliga konster samlade ihop sina böcker och brände upp dem i allas åsyn. Och när man räknade tillsammans vad böckerna voro värda, fann man att värdet uppgick till femtio tusen silverpenningar[2].

²⁰ På detta sätt hade Herrens ord mäktig framgång och visade sin kraft.¹

1. Jes 55,11; Apg 6,7.12,24

²¹ Efter allt detta bestämde sig Paulus genom Andens tillskyndelse, att över Macedonien och Akaja fara till Jerusalem. Och han sade: »Sedan jag har varit där, måste jag ock se Rom»¹

1. Apg 23,11; Rom 1,13.15,25

²² Han sände då två av sina medhjälpare, Timoteus och Erastus, åstad till Macedonien, men själv stannade han ännu någon tid i provinsen Asien.¹

1. 1 Kor 4,17

²³ Vid den tiden uppstod ganska mycket oväsen angående »den vägen».¹

1. 2 Kor 1,8

²⁴ Där fanns nämligen en guldsmed, vid namn Demetrius, som förfärdigade Dianatempel av silver och därmed skaffade hantverkarna en ganska stor inkomst.

²⁵ Han kallade tillhopa dessa, jämte andra som hade liknande arbete, och sade: »I man, I veten att det är detta arbete som giver oss vår goda bärgning;

²⁶ men nu sen och hören I att denne Paulus icke allenast i Efesus, utan i nästan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlett ganska mycket folk, i det han säger att de gudar som göras med människohänder icke äro gudar.¹

1. Ps 115,4; Jer 10,3; Apg 17,29

²⁷ Och det är fara värt, icke allenast att denna vår hantering kommer i missaktning, utan ock att den stora gudinnan Dianas helgedom bliver räknad för intet, och att jämväl denna gudinna, som hela provinsen Asien, ja, hela världen dyrkar, kommer att lida avbräck i sitt stora anseende.»

²⁸ När de hörde detta, blevo de fulla av vrede och skriade: »Stor är efesiernas Diana!»

²⁹ Och hela staden kom i rörelse, och alla stormade på en gång till skådebanan och släpade med sig Gajus och Aristarkus, två macedonier som voro Paulus' följeslagare

³⁰ Paulus ville då gå in bland folket men lärjungarna tillstadde honom det icke.

³¹ Också några asiarker, som voro hans vänner, sände bud till honom och bådo honom att han icke skulle giva sig in på skådebanan.

³² Och de skriade, den ene så och den andre så; ty menigheten var upprörd, och de flesta visste icke varför de hade kommit tillsammans.

³³ Då drog man ur folkhopen fram Alexander, som judarna sköto framför sig. Och Alexander gav tecken med handen att han ville hålla ett försvarstal inför folket.

³⁴ Men när de märkte att han var jude, begynte de ropa, alla med en mun, och skriade under ett par timmars tid: »Stor är efesiernas Diana!»

³⁵ Men stadens kansler lugnade folket och sade: »Efesier, finnes då någon människa som icke vet, att efesiernas stad är vårdare av den stora Dianas tempel och den bild av henne, som har fallit ned från himmelen?

³⁶ Eftersom ju ingen kan bestrida detta, bören I hålla eder lugna och icke företaga eder något förhastat.

³⁷ Emellertid haven I dragit fram dessa män, som icke äro helgerånare, ej heller smäda vår gudinna,

³⁸ Om nu Demetrius och de hantverkare som hålla ihop med honom hava sak mot någon, så finnas ju domstolssammanträden och landshövdingar. Må de alltså göra upp saken med varandra inför rätta.

³⁹ Och haven I något att andraga som går därutöver, så må sådant avgöras i den lagliga folkförsamlingen.

⁴⁰ På grund av det som i dag har skett löpa vi ju till och med fara att bliva anklagade för upplopp, fastän vi icke hava gjort något ont; och någon giltig anledning till denna folkskockning kunna vi icke heller uppgiva.» Med dessa ord fick han menigheten att skiljas åt. [1] Se Väg i Ordförkl. [2] Se Silverpenning i Ordförkl.