i Jerusalem. Församlingen tillväxer.

Petrus botar Eneas, uppväcker Tabita.

¹ Men Saulus, som alltjämt andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen

² och utbad sig av honom brev till synagogorna i Damaskus, för att, om han funne några som voro på »den vägen»[1], vare sig män eller kvinnor, han skulle kunna föra dem bundna till Jerusalem.

³ Men när han på sin färd nalkades Damaskus, hände sig att ett sken från himmelen plötsligt kringstrålade honom.

⁴ Och han föll ned till jorden och hörde då en röst som sade till honom: »Saul, Saul, varför förföljer du mig?»

⁵ Då sade han: »Vem är du, Herre?» Han svarade: »Jag är Jesus, den som du förföljer.

⁶ Men stå nu upp och gå in i staden, så skall där bliva dig sagt vad du har att göra.»

⁷ Och männen som voro med honom på färden stodo mållösa av skräck, ty de hörde väl rösten, men sågo ingen.

⁸ Och Saulus reste sig upp från jorden, men när han öppnade sina ögon, kunde han icke mer se något. De togo honom därför vid handen och ledde honom in i Damaskus.

⁹ Och under tre dagar såg han intet; och han varken åt eller drack.

¹⁰ Men i Damaskus fanns en lärjunge vid namn Ananias. Till honom sade Herren i en syn: »Ananias!» Han svarade: »Här är jag, Herre.»

¹¹ Och Herren sade till honom: »Stå upp och gå till den gata som kallas Raka gatan och fråga i Judas' hus efter en man vid namn Saulus, från Tarsus. Ty se, han beder.

¹² Och i en syn har han sett huru en man vid namn Ananias kom in och lade händerna på honom, för att han skulle få sin syn igen.»

¹³ Då svarade Ananias: »Herre, jag har av många hört huru mycket ont den mannen har gjort dina heliga i Jerusalem.

¹⁴ Och han har nu här med sig fullmakt ifrån översteprästerna att fängsla alla dem som åkalla ditt namn.»

¹⁵ Men Herren sade till honom: »Gå åstad; ty denne man är mig ett utvalt redskap till att bära fram mitt namn inför hedningar och konungar och inför Israels barn;

¹⁶ och jag skall visa honom huru mycket han måste lida för mitt namns skull.»

¹⁷ Då gick Ananias åstad och kom in i huset; och han lade sina händer på honom och sade: »Saul, min broder, Herren har sänt mig, Jesus, som visade sig för dig på vägen där du färdades; han har sänt mig, för att du skall få din syn igen och bliva uppfylld av helig ande.»

¹⁸ Då var det strax såsom om fjäll föllo ifrån hans ögon, och han fick sin syn igen. Och han stod upp och lät döpa sig.

¹⁹ Sedan tog han sig mat och blev därav stärkt. Därefter var han någon tid tillsammans med lärjungarna i Damaskus.

²⁰ Och strax begynte han i synagogorna predika om Jesus, att han var Guds Son.

²¹ Och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad och sade: »Var det icke denne som i Jerusalem förgjorde dem som åkallade det namnet? Och hade han icke kommit hit, för att han skulle föra sådana människor bundna till översteprästerna?»

²² Men Saulus uppträdde med allt större kraft och gjorde de judar som bodde i Damaskus svarslösa, i det han bevisade att Jesus var Messias.

²³ När så en längre tid hade förgått, rådslogo judarna om att röja honom ur vägen;

²⁴ men deras anslag blev bekant för Saulus. Och då de nu, för att kunna röja honom ur vägen, till och med höllo vakt vid stadsportarna både dag och natt,

²⁵ togo hans lärjungar honom en natt och släppte honom ut genom muren, i det att de sänkte ned honom i en korg.

²⁶ När han sedan kom till Jerusalem, försökte han att närma sig lärjungarna; men alla fruktade för honom, ty de trodde icke att han verkligen var en lärjunge.

²⁷ Då tog Barnabas sig an honom och förde honom till apostlarna och förtäljde för dem huru han på vägen hade sett Herren, som hade talat till honom, och huru han i Damaskus hade frimodigt predikat i Jesu namn.

²⁸ Sedan gick han fritt ut och in bland dem i Jerusalem och predikade frimodigt i Herrens namn;

²⁹ och han talade och disputerade med de grekiska judarna. Men de gjorde försök att röja honom ur vägen.

³⁰ När bröderna förnummo detta, förde de honom ned till Cesarea och sände honom därifrån vidare till Tarsus.

³¹ Så hade nu församlingen frid i hela Judeen och Galileen och Samarien; och den blev uppbyggd och vandrade i Herrens fruktan och växte till genom den helige Andes tröst och förmaning.

³² Medan nu Petrus vandrade omkring bland dem alla, hände sig att han ock kom ned till de heliga som bodde i Lydda.

³³ Där träffade han på en man vid namn Eneas, som i åtta år hade legat till sängs; han var nämligen lam.

³⁴ Och Petrus sade till honom: »Eneas, Jesus Kristus botar dig. Stå upp och lägg ihop din bädd.» Då stod han strax upp.

³⁵ Och alla som bodde i Lydda och i Saron sågo honom; och de omvände sig till Herren.

³⁶ I Joppe bodde då en lärjunginna vid namn Tabita (det betyder detsamma som Dorkas).[2] Hon överflödade i goda gärningar och gav allmosor rikligen.

³⁷ Men just i de dagarna hände sig att hon blev sjuk och dog. Och man tvådde henne och lade henne i en sal i övre våningen.

³⁸ Då nu Lydda låg nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus var där, sände de två män till honom och bådo honom att utan dröjsmål komma till dem.

³⁹ Petrus stod då upp och följde med dem. Och när han kom dit, förde de honom upp i salen; och alla änkorna kommo där omkring honom gråtande och visade honom alla livklädnader och mantlar som Dorkas hade gjord, medan hon ännu levde ibland dem.

⁴⁰ Då tillsade Petrus dem allasammans att gå ut och föll ned på sina knän och bad; sedan vände han sig mot den döda och sade: »Tabita, stå upp.» Då slog hon upp ögonen, och när hon fick se Petrus, satte hon sig upp.

⁴¹ Och han räckte henne handen och reste upp henne och kallade sedan in de heliga, jämte änkorna, och ställde henne levande framför den.

⁴² Detta blev bekant i hela Joppe, och många kommo till tro på Herren.

⁴³ Därefter stannade han en längre tid i Joppe hos en garvare vid namn Simon. [1] Se Väg i Ordförkl. [2] Båda namnen betyda hind; det förra är ett arameiskt ord, det senare ett grekiskt.