¹ Uti de dagar, då folket var ganska mycket, och hade intet det de äta kunde, kallade Jesus till sig sina Lärjungar, och sade till dem:

² Jag varkunnar mig öfver folket; ty de hafva nu i tre dagar töfvat när mig, och hafva intet äta;

³ Och om jag låter dem fastande gå hem, gifvas de upp i vägen; ty somlige utaf dem voro komne långväga.

⁴ Och hans Lärjungar svarade honom: Hvar tager man bröd här i öknene, der man dem med mätta kan?

⁵ Då sporde han dem: Huru mång bröd hafven I? Svarade de: Sju.

⁶ Och han böd folket sätta sig ned på jordena; och han tog de sju bröd, tackade, bröt, och gaf sina Lärjungar; att de skulle lägga dem fram; och de lade fram för folket.

⁷ Hade de ock några små fiskar; och då han välsignat hade, bad han ock lägga dem fram.

⁸ Så åto de, och vordo mätte; och de togo upp sju korgar med aflefvor, som öfver voro.

⁹ Och de der ätit hade, voro vid fyratusend; och så lät han fara dem.

¹⁰ Och straxt steg han till skepps med sina Lärjungar, och kom intill de landsändar Dalmanutha.

¹¹ Och de Phariseer gingo ut, och begynte disputera med honom, frestande honom, och begärande af honom tecken af himmelen.

¹² Då suckade han i sinom Anda, och sade: Hvi söker detta slägtet tecken? Sannerliga säger jag eder: Desso slägte skall intet tecken gifvas.

¹³ Så gaf han dem öfver; och gick åter i skeppet, och for utöfver.

¹⁴ Och de hade förgätit taga bröd, så att de hade icke mer än ett bröd med sig i skeppet.

¹⁵ Då böd han dem, sägandes: Ser till, vakter eder för de Phariseers surdeg, och för Herodis surdeg.

¹⁶ Och de tänkte hit och dit, sägande emellan sig: Det äret, vi hafve intet bröd.

¹⁷ Då Jesus det förnam, sade han till dem: Hvad bekymren I eder, att I hafven icke bröd? Kunnen I ännu intet akta, eller förstå? Hafven I ännu edor hjerta förblindadt?

¹⁸ Hafvandes ögon, och sen intet? och hafvandes öron, och hören intet?

¹⁹ Och minnens I icke, då jag bröt fem bröd ibland femtusend, huru många korgar upptogen I fulla med aflefvor? Sade de: Tolf.

²⁰ Och då jag bröt sju bröd ibland fyratusend, huru många korgar upptogen I utaf de aflefvor? De sade: Sju.

²¹ Och han sade till dem: Hvi förstån I då intet?

²² Och han kom till Bethsaida; och de hade fram för honom en blindan, och bådo honom, att han ville taga på honom.

²³ Och så tog han den blinda vid handena, och ledde honom utu byn; och spottade i hans ögon, och lade händer på honom, och frågade honom, om han något såg.

²⁴ Då såg han upp, och sade: Jag ser folket gå, lika som det vore trä.

²⁵ Sedan lade han åter händerna på hans ögon, och gjorde det så att han fick synen igen; och vardt så botad, att han sedan såg klarliga alla.

²⁶ Och han lät gå honom hem, och sade: Gack intet in i byn, och säg icke heller det någrom derinne.

²⁷ Och Jesus gick ut, och hans Lärjungar, till de byar vid Cesarea, som kallas Philippi; och i vägen frågade han sina Lärjungar, sägandes till dem: Hvem säger folket mig vara?

²⁸ De svarade: Johannes Döparen; och somlige Elias; och somlige en af Propheterna.

²⁹ Då sade han till dem: Hvem sägen I mig vara? Svarade Petrus, och sade till honom: Du äst Christus.

³⁰ Då hotade han dem, att de skulle ingom säga om honom;

³¹ Och begynte till att undervisa dem, att menniskones Son skulle mycket lida, och förkastas af de äldsta, och af de öfversta Presterna, och af de Skriftlärda, och dödas; och efter tre dagar uppstå igen.

³² Och talade han det talet uppenbart. Då tog Petrus honom till sig, och begynte näpsa honom.

³³ Då vände han sig om, och såg på sina Lärjungar, och näpste Petrum, sägandes: Gack bort ifrå mig, du Satan; ty du besinnar icke det Gudi tillhörer, utan det menniskor tillhörer.

³⁴ Och kallade han till sig folket, med sina Lärjungar, och sade till dem: Den mig vill följa, han försake sig sjelf, och tage sitt kors uppå sig, och följe mig.

³⁵ Ty den, som vill behålla sitt lif, han skall mista det; och den som mister sitt lif, för mina och Evangelii skull, han skall det behålla.

³⁶ Ty hvad hjelper det menniskone, om hon kunde vinna hela verldena, och toge skada till sin själ?

³⁷ Eller hvad kan en menniska gifva, der hon sin själ med lösa må?

³⁸ Men den som blyges vid mig och min ord, uti detta horiska och syndiga slägtet, vid honom skall ock menniskones Son blygas, när han kommer i sins Faders härlighet, med de helga Änglar.