Enighet fordras. Lärare skickas. Christelig lefnad.

¹ Så förmanar jag nu eder, jag fången i Herranom, att I vandren såsom tillbörligit är, i den kallelse, der I uti kallade ären;

² Med alla ödmjukhet och saktmodighet; med tålamod, unddragandes den ene den andra i kärlekenom;

³ Vinnläggande eder att hålla Andans enhet genom fridsens band;

⁴ En kropp, och en Ande, såsom I ock kallade ären uti ett edars kallelses hopp;

⁵ En Herre, en tro, ett dop, en Gud, och allas våra Fader;

⁶ Hvilken är öfver eder alla, genom eder alla, och i eder alla.

⁷ Men hvarjom och enom af oss är gifven nåd, efter Christi gåfvos mått.

⁸ Derföre säger han: Han är uppstigen i höjden, och hafver fört fängelset fånget, och hafver gifvit menniskomen gåfvor.

⁹ Men det han uppfaren är, hvad är det annat än han for först härned, uti de nedersta jordenes rum?

¹⁰ Den der nederfor, han är ock den der uppfor öfver alla himlar, på det han skulle all ting uppfylla.

¹¹ Han hafver ock somliga satt till Apostlar, somliga till Propheter, somliga till Evangelister, somliga till herdar och lärare;

¹² Att de helige skola skickelige vara till ämbetsens verk, genom hvilket Christi lekamen må uppbyggd varda:

¹³ Till dess att vi alle kommom till ena tro, och Guds Sons kunskap, och vardom en fullkommen man, den der är uti Christi fullbordiga ålders mått;

¹⁴ på det vi icke mer skolom vara barn, och låta oss beveka och omföras af allahanda lärdomsväder, genom menniskors skalkhet och illfundighet, med hvilka de falla till, att de måga bedraga oss.

¹⁵ Men varom rättsinnige i kärlekenom, och växom till i all stycke i honom, som hufvudet är, Christus;

¹⁶ Af hvilkom hele kroppen tillhopafogas, och en lem hänger intill den andra genom all ledamöten, der den ene tjenar dem andra, efter det verk som hvar lem hafver i sitt mått, och gör att kroppen växer sig sjelf till förbättring, genom kärleken.

¹⁷ Så säger jag nu, och betygar det i Herranom, att I icke mer vandren såsom de andre Hedningar vandra, i deras sinnes fåfängelighet;

¹⁸ Hvilkas förstånd förmörkradt är, och de bortkomne ifrå det lif som af Gudi är, genom den fåvitsko som i dem är, och genom deras hjertas blindhet;

¹⁹ Hvilke, sedan de vordo förstockade, gåfvo de sig sjelfva uti otukt, till att bedrifva all orenlighet, samt med girighet.

²⁰ Men I hafven icke så lärt Christum;

²¹ Om I annars honom hört hafven, och uti honom lärde ären, huru ett rättsinnigt väsende är i Jesu.

²² Så lägger nu bort ifrån eder den gamla menniskan, der I förra med umgingen, hvilken genom lustar i villfarelse sig förderfvar;

²³ Och förnyer eder i edar sinnes anda;

²⁴ Och ikläder eder den nya menniskona, den efter Gud skapad är, i sannskyldiga rättfärdighet och helighet.

²⁵ Derföre, lägger bort lögnen, och taler sanningen, hvar och en med sin nästa; efter vi ärom inbördes lemmar

²⁶ Vredgens och synder icke; läter icke solena gå ned öfver edra vrede.

²⁷ Gifver ock icke lastarenom rum.

²⁸ Den der stulit hafver, han stjäle icke mer; utan heldre arbete med sina händer det godt är; på det han något skall hafva dela med den som nödtorftig är.

²⁹ Intet ohöfviskt tal gånge utaf edar mun; utan det nyttigt är till förbättring, der det behöfves; att det må dem, som det höra, till tacka vara.

³⁰ Och bedröfver icke Guds Helga Anda der I med beseglade ären till förlossningenes dag.

³¹ All bitterhet och grymhet, och vrede, och rop, och hädelse vare långt ifrån eder, samt med alla ondsko.

³² Men varer inbördes till hvarannan vänlige, godhjertige; och förlåter den ene dem andra, såsom ock Gud genom Christum hafver förlåtit eder.