¹ Och han sade till sina Lärjungar: Det är omöjeligit, att icke skulle komma förargelser; men ve honom, genom hvilken de komma.

² Bättre vore honom, att en qvarnsten hängdes vid hans hals, och vorde kastad i hafvet, än han skulle förarga en af dessa små.

³ Vakter eder. Om din broder bryter dig emot, så straffa honom, och om han bättrar sig, så förlåt honom det.

⁴ Och om han bryter dig emot sju resor om dagen, och han sju resor om dagen vänder sig om igen till dig, sägandes: Mig ångrar det; så förlåt honom.

⁵ Och Apostlarna sade till Herran: Föröka oss trona.

⁶ Då sade Herren: Om I haden trona såsom ett senapskorn, och saden till detta mulbärsträd: Ryck dig upp, och försätt dig i hafvet; då lydde det eder.

⁷ Hvilken af eder hafver en tjenare, som går vid plogen, eller vaktar boskap, då han kommer hem af markene, att han säger till honom: Gack straxt, och sitt till bords;

⁸ Utan säger han icke heldre till honom: Red till nattvarden, och uppskörta dig, och tjena mig medan jag äter och dricker; och sedan ät du och drick.

⁹ Månn han tacka dem samma tjenarenom, att han gjorde som honom budet var? Nej, menar jag.

¹⁰ Sammalunda ock I, när I hafven gjort allt det som eder budet är, så säger: Vi äre onyttige tjenare; vi hafve gjort det vi vorom pligtige att göra.

¹¹ Och det begaf sig, då han gick till Jerusalem, for han midt igenom Samarien och Galileen.

¹² Och då han kom uti en by, mötte honom tio spitelske män, de stodo långt ifrå;

¹³ Och de upphöjde sina röst, sägande: Jesu Mästar, varkunna dig öfver oss.

¹⁴ När han dem såg, sade han till dem: Går, och viser eder Presterna. Och hände sig, vid de gingo, vordo de rene.

¹⁵ Men en af dem, då han såg att han var ren vorden, kom han igen, och prisade Gud med höga röst;

¹⁶ Och föll på sitt ansigte för hans fötter, tackandes honom; och han var en Samarit.

¹⁷ Då svarade Jesus, och sade: Voro icke tio rene gjorde? Hvar äro då de nio?

¹⁸ Ingen är funnen, som kom igen till att prisa Gud, utan denne främlingen;

¹⁹ Och sade till honom: Statt upp, gack, din tro hafver frälst dig.

²⁰ Och då han frågad vardt af de Phariseer, när Guds rike komma skulle, svarade han dem, och sade: Guds rike kommer icke med utvärtes åthäfvor.

²¹ Ej heller varder man sägande: Si här, eller, si der äret; ty si, Guds rike är invärtes i eder.

²² Och han sade till Lärjungarna: Den tid skall komma, att I skolen begära se en af menniskones Sons dagar, och I skolen icke få sen.

²³ Och de skola säga till eder: Si här, si der; går icke åstad, och följer icke heller.

²⁴ Ty såsom ljungelden ljungar ofvan af himmelen, och lyser öfver allt det under himmelen är; alltså skall ock menniskones Son vara på sin dag.

²⁵ Men tillförene måste han mycket lida, och förkastas af detta slägtet.

²⁶ Och såsom det skedde uti Noe tid, så skall det ock ske uti menniskones Sons dagar.

²⁷ De åto, drucko; män togo hustrur, och qvinnor gåfvos mannom, intill den dagen då Noe gick in i arken; och floden kom, och förgjorde dem alla.

²⁸ Sammalunda ock, såsom det skedde uti Loths tid; de åto, drucko, köpte, sålde, planterade, byggde.

²⁹ Men den dagen, då Loth gick ut af Sodoma, regnade eld och svafvel af himmelen, och förgjorde dem alla.

³⁰ Efter det sättet varder det ock gåendes på den dagen, när menniskones Son skall uppenbaras.

³¹ På den dagen, den som är på taket, och hans boting i huset, han stige icke neder till att taga dem; sammalunda ock, den i markene är, gånge icke tillbaka igen efter det han left hafver.

³² Kommer ihåg Loths hustru.

³³ Hvilken som far efter att förvara sin själ, han skall mista henne; och den som mister henne, han fordrar henne till lifs.

³⁴ Jag säger eder: I den natten skola två ligga uti ene säng; den ene varder upptagen, och den andre varder qvarlåten.

³⁵ Två skola mala tillhopa; den ene varder upptagen, och den andre varder qvarlåten.

³⁶ Två skola vara i markene; den ene varder upptagen, och den andre varder qvarlåten.

³⁷ Då svarade de, och sade till honom: Hvar då, Herre? Sade han till dem: Der som åtelen är, dit församlas ock örnarna.