¹ Och han drog in, och gick igenom Jericho.

² Och si, der var en man, benämnd Zacheus; han var en öfverste för de Publicaner, och var rik;

³ Och sökte efter att han skulle få se Jesum, ho han var; men han kom icke dess vid, för folkets skull; ty han var liten till växt.

⁴ Så lopp han framföre, och steg upp uti ett mulbärträ, på det han skulle få se honom; ty han skulle gå der fram.

⁵ Och när Jesus kom till den platsen, såg han upp, och fick se honom, och sade till honom: Zachee, stig snarliga ned; ty i dag måste jag gästa i ditt hus.

⁶ Han steg snarliga ned, och undfick honom gladeliga.

⁷ Och när de det sågo, knorrade de alle, att han ingången var till att gästa när en syndare.

⁸ Men Zacheus steg fram, och sade till Herran: Si, Herre, hälftena af mina ägodelar gifver jag de fattiga; och om jag hafver någon bedragit, det gifver jag fyradubbelt igen.

⁹ Då sade Jesus till honom: I dag är desso huse salighet vederfaren; efter han är ock Abrahams son.

¹⁰ Ty menniskones Son är kommen till att uppsöka och frälsa det som förtappadt var.

¹¹ När de nu detta hörde, sade han ändå en liknelse, efter han var hardt när vid Jerusalem, och de mente att Guds rike skulle straxt uppenbaradt varda.

¹² Så sade han då: En ädla man for långt bort i främmande land, till att intaga sig ett rike, och komma igen.

¹³ Då kallade han till sig tio sina tjenare, och fick dem tio pund, och sade till dem: Handler härmed, tilldess jag igen kommer.

¹⁴ Men hans borgare hatade honom, och sände bådskap efter honom, sägande: Vi vilje icke, att denne skall råda öfver oss.

¹⁵ Och det begaf sig, att han kom igen, och hade fått riket. Då böd han kalla de tjenare till sig, som han hade fått penningarna, att han måtte veta, huru hvar och en af dem handlat hade.

¹⁶ Så kom den förste, och sade: Herre, ditt pund hafver förvärfvat tio pund.

¹⁷ Och han sade till honom: Ack! du gode tjenare, uti en liten ting hafver du varit trogen; du skall hafva magt öfver tio städer.

¹⁸ Och den andre kom, och sade: Herre, ditt pund hafver vunnit fem pund.

¹⁹ Och han sade till honom: Var ock du satter öfver fem städer.

²⁰ Och den tredje kom, och sade: Herre, se här ditt pund, som jag hade bevarat uti en svetteduk.

²¹ Jag var rädder för dig; ty du äst en sträng man; du tager det upp, som du icke hafver nederlagt, och uppskär det du icke hafver sått.

²² Sade han till honom: Af din egen mun dömer jag dig, du onde tjenare; visste du att jag är en sträng man, upptager det jag intet nederlade, och uppskär det jag intet sådde;

²³ Hvi fick du då icke mina penningar in i vexlobänken; att, när jag komme, måtte jag ju kraft dem igen med ocker?

²⁴ Och han sade till dem som der stodo: Tager det pundet ifrå honom och får honom, som hafver tio pund.

²⁵ Då sade de till honom: Herre, han hafver tio pund.

²⁶ Ty jag säger eder, att den som hafver, honom skall varda gifvet; och den som icke hafver, honom skall ock varda ifråtaget det han hafver.

²⁷ Dock de mina ovänner, som icke ville att jag skulle råda öfver dem, leder hit, och dräper dem här för mig.

²⁸ Och då han detta sagt hade, gick han dädan, och reste upp åt Jerusalem.

²⁹ Och det begaf sig att, när han kom till Bethphage och Bethanien, vid det berget, som kallas Oljoberget, sände han två sina Lärjungar,

³⁰ Sägandes: Går in i byn, som för eder ligger; när I kommen derin, skolen I finna en åsnafåla bunden, der ännu ingen menniska på suttit hafver; löser honom, och hafver honom hit.

³¹ Och om någor frågar eder, hvi I lösen honom; så säger till honom: Ty Herren behöfver honom.

³² Så gingo de åstad, som sände voro, och funno, som han hade sagt dem.

³³ Och när de löste fålan, sade hans herrar till dem: Hvi lösen I fålan?

³⁴ Då sade de: Ty Herren behöfver honom.

³⁵ Och de ledde honom till Jesum; lade sin kläder på fålan, och satte Jesum deruppå.

³⁶ Och der han framfor, bredde de sin kläder på vägen.

³⁷ Och då han när kom, och drog ned för Oljoberget, begynte hele hopen af hans Lärjungar med fröjd och höga röst lofva Gud, öfver alla de krafter som de sett hade,

³⁸ Sägandes: Välsignad vare han, som kommer, en Konung i Herrans Namn; frid vare i himmelen, och ära i höjden.

³⁹ Och någre ibland folket, som voro af de Phariseer, sade till honom: Mästar, näps dina Lärjungar.

⁴⁰ Men han svarade, och sade till dem: Jag säger eder: Om de tigde, skulle stenarna ropa.

⁴¹ Och då han kom fram, och fick se staden, gret han öfver honom.

⁴² Och han sade: Om du ock visste, hvad din frid tillhörer, så vorde du det visserliga i denna dinom dag betänkandes; men nu är det fördoldt för din ögon.

⁴³ Ty den tid skall komma öfver dig, att dine ovänner skola dig belägga, och skansa kringom dig, och tränga dig på alla sidor.

⁴⁴ Och de skola nederslå dig till jorden, och din barn som i dig äro; och de skola icke låta igen i dig sten på sten; derföre, att du icke känna kunde den tiden, der du uti sökt var.

⁴⁵ Så gick han in i templet, och begynte utdrifva dem, som derinne sålde och köpte,

⁴⁶ Sägandes till dem: Det är skrifvet: Mitt hus är ett bönehus; men I hafven det gjort till en röfvarekulo.

⁴⁷ Och han lärde hvar dag i templet. Men de öfverste Presterna, och de ypperste ibland folket, sökte efter att de kunde förgöra honom;

⁴⁸ Och de kunde icke finna, hvad de skulle göra; ty allt folket höll sig intill honom, och hörde honom.